De är på inga sätt felfria eller ens enkla att tycka om, tvärtom är de ofta fulla av motstridiga ageranden som gör att man både älskar och irriterar sig på dem. Men om man tar dem för vad de är, det vill säga mänskliga, så går det att plocka russinen ur kakan. Då kan de fungera som inspiration för den som vill vidga utrymmet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Av olika anledningar har jag de senaste månaderna läst igenom en av mina favoriter när det kommer till att vara besvärlig och rolig, Kerstin Thorvall. Livet igenom bråkade hon med såväl rollen som den goda dottern, moderskapet och så småningom även farmorsrollen. För att bara nämna några av hennes strider.
Den kanske största av dem handlade om hennes rätt till att vara en sexuell människa, vilket hon bland annat skildrade i Det mest förbjudna från 1975. Det straffade sig genast i form av hätska och förlöjligande recensioner som om de varit skrivna i dag hade avfärdats som ren och skär slutshaming.
Samtida med Kerstin Thorvall var Ingmar Bergman. Bara några år skilde mellan dem men förväntningarna som ställdes på dem och villkoren de tvingades förhålla sig till var fundamentalt annorlunda. Medan Kerstin Thorvall rymde hemifrån när ångesten blev för stor inrättade
Bergman en bekväm tillvaro där kvinnorna i hans liv ansvarade för de totalt nio barnen och såg till att de inte störde, nös eller blev för ihärdiga i längtan efter sin pappa. Bergman behövde aldrig rymma, han kunde vara öppen med att det var hans jobb och konstnärskap som var hans största passion.
I Linn Ullmans bok De oroliga skildras uppväxten med pappa Ingmar Bergman och mamma Liv Ullman. Det är en barndom full av längtan efter den otillgängliga pappan som hon i princip bara träffar på somrarna. En barndom där samtliga anpassar sig vördnadsfullt efter den stora patriarken och bemödar sig om att ta så lite plats som möjligt eftersom han kräver all plats.
Det låter ganska hemskt, ändå är det en kärleksfull skildring, fri från bitterhet. Ett liv fullt av kvinnlig förståelse (medberoende) för mannens frånvaro och självklara emottagande av kvinnornas kärlek, beundran och markservice.
När Kerstin Thorvall på äldre dar toppade sina uppror genom att avsäga sig farmorskapet blev reaktionerna fundamentalt annorlunda än de bergmanska. Hon varvade två slags farmorsfantasier, den ena gick ut på att vara oberoende men alltid välkommen och efterlängtad:
"Jag ska bo i ett annat land, och någon gång om året ska jag komma hem och hälsa på och vara farmor som bor i Florens och inte mer än en vecka ska jag stanna. Eller också är det de som får söka upp mig. De får skriva och be att få hälsa på mig och jag ska ha vissa svårigheter att få in det i mitt tidsschema."
Den andra handlade om att få vara del av en italiensk storfamilj där Kerstin Thorvall skulle sitta som en matrona, omgiven av barn och barnbarn som ständigt passade upp på henne.
Varpå hennes söner sakligt förklarade för henne att för att kunna skapa en italiensk storfamilj måste man först ha varit en italiensk stormamma.
Ingmar Bergman däremot behövde inte anstränga sig särskilt mycket i sitt faderskap för att få åtnjuta rollen som åldrad patriark, omgiven av uppassande barn och barnbarn som han vägrade krama eftersom han var konstant orolig för att bli smittad av deras förkylningar. Han kunde öppet kalla sig själv "familjelat" och komma undan med det
Och jag kan förstå att det inte kan ha varit så kul att ha vare sig Ingmar Bergman eller Kerstin Thorvall som förälder eller farförälder. Att deras längtan bort från barn och barnbarn gjorde ont för samtliga närstående.
Jag kan också förstå att längtan efter en frånvarande förälder ligger där som ett öppet sår och tar så mycket energi att man inte ens orkar vara arg utan istället förblir längtande livet igenom. Att man som barn förlåter gång på gång. Precis som jag kan förstå om man som barn inte vill förlåta.
Jag menar inte att rättfärdiga Kerstin Thorvalls mammaskap eller farmorsskap, att dra från barn och barnbarn är inte okej vare sig du är kvinna eller man. Men jag känner ändå en slags tacksamhet för att hon så ärligt skildrade sin ångest, frustration och ständiga familjerymningar eftersom det vidgar mitt utrymme för vad som är möjligt att känna.
Och när jag då och då förirrar mig bort i fantasier om ensamtid och ostördhet och skäms över de förbjudna tankarna påminner jag mig om Kerstin Thorvall och att det som kvinna alltid ansetts provocerande att ha längtor som inte inkluderar man och barn.
