Masoud Kamali ledde den statliga maktutredningen där ett forskarlag undersökte hur etnisk diskriminering påverkar integrationen i Sverige. Han hade blivit trakasserad i två månader sedan de första delrapporterna släpptes, men inte anmält hoten. Misshandeln anmäldes i stället av Uppsalapolisen som ett rasistiskt hatbrott. Masoud Kamali fick inget stöd från den dåvarande integrationsministern Jens Orback och överfallet blev början på utredningens undergång.

Hur kan något så torrt som en statlig utredning framkalla en grov misshandel?

Masoud Kamalis analys var knivskarp. Forskarlaget han ledde menade att integrationspolitiken varit misslyckad och måste göras om från grunden. Den politik som förts dittills hade varit kontraproduktiv och i själva verket segregerande eftersom den byggde på ett vi-och-de-tänkande där de (invandrarna) ska integreras i ett vi (svenskarna). Allt fokus är på ”invandrarna”, som ska förändras för att passa in bland ”svenskarna”. 

I den föregående integrationspolitiska utredningen från 1995 nämns diskriminering bara i förbigående och reduceras till en teori. Masoud Kamali flyttade fokus från ”invandrarna” till hur ”svenskarna” hindrar den sociala samhörigheten genom att diskriminera. Detta påstående, belagt med forskningsresultat, var politiskt sprängstoff. Utredningen blev sågad från höger till vänster, och arkiverades i de dunklaste rummen.

När Socialdemokraterna nyligen släppte sin självkritiska rapport om integrationspolitiken presenterades inga förslag, men rapporten avslutades med att ”samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”.

Inte en enda gång nämns ordet diskriminering i rapporten, trots att otaliga studier har bevisat att diskriminering existerar och följer en etnisk hierarki, där du drabbas hårdare ju mörkare hudfärg du har.

2018 släppte det statliga institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, en studie där man skickat fiktiva ansökningar till arbetsgivare. Sverigefödda sökande fick positiva svar i 21 procent av fallen och Polenfödda i 17 procent. För Irakfödda var det 10 procent och sökanden från Somalia fick endast 5 procent positiva svar. Sverigefödda har alltså fyra gånger högre chans att kallas till intervju än Somaliafödda.

Samma år släppte Länsstyrelsen i Stockholm en rapport som visade att afrosvenskar födda i Sverige med minst en förälder född i Afrika söder om Sahara har 36 procent lägre lön än befolkningen i övrigt. Om en svenskfödd tjänar 30 000 kronor i månaden får alltså en afrosvensk strax under 20 000 kronor. Afrosvenskar förlorar rentav ekonomiskt på att utbilda sig på universitetet eftersom de så sällan får arbete motsvarande sin utbildning, och om de väl får en tjänst är lönen betydligt lägre än för andra. För att komma upp i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som har gått en treårig eftergymnasial utbildning behöver afrosvenskar ha en forskarutbildning.

Liknande studier finns inom de flesta samhällsfält, som exempelvis bostadsmarknaden. Professorerna Ali Ahmed och Mats Hammarstedt skickade ut matchade fiktiva ansökningar till 500 privata hyresvärdar som hade utannonserat lediga lägenheter på Blocket.se under 2007. Resultaten visade att en manlig sökande med ett svenskklingande namn fick mer än dubbelt så många inbjudningar till lägenhetsvisning från hyresvärdarna än en man med ett arabiskklingande namn.

Vill Socialdemokraterna hitta en ny väg framåt finns svaren i deras dunklaste rum – i utredningen som de själva initierade för tjugo år sedan. 

Masoud Kamalis förslag var att skrota integration helt som begrepp och i stället tala om social sammanhållning där hela befolkningen har lika rättigheter, möjligheter och utfall oberoende av ursprung. För att säkerställa sammanhållningen är statens viktigaste uppgift att undanröja strukturell och institutionell diskriminering. Då krävs insatser som tidigare inte gjorts, i en skala vi tidigare inte sett.