Det var därnere, i den trånga lilla källaren med tusentals vinylskivor i skåp bakom väggarna och där folk som några år senare skulle fylla landets största arenor drack gin och tonic och trängdes med likasinnade ur den våg av svensk indiepop som just stod i färd med att transformeras från subkultur till mainstream.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Inget annat band hängde lika mycket i Hannas källare som Popsicle. Inget annat band personifierade 90-talets svenska indievåg bättre än de fåordiga skostirrarna från Piteå i låga Dr Martens-skor, pikétröjor och korta luggar.
Och inget annat band får mig personligen att plocka fram de där selektivt vackra minnena av en tid då jag och mina vänner stod på gränsen till vuxenvärlden och var fullständigt övertygade om att vi ägde världen. Ändlösa sommarnätter med drömmar om ljusnande framtid. Långa luggar och långärmade t-shirts med bandloggor från Ride, Suede och Blur. Vi satt på meningslösa mattelektioner i våra förortsgymnasier och fyllde våra anteckningsblock med textrader om prinsessor, sammetsvåld, sommarhetta på solkyssta ansikten och allt som verkar betyda något är ditt leende.
Popsicle fanns bara i knappt åtta år. De släppte fyra album under fem år i 90-talets mitt. De förändrade inte världen. Men de gjorde popmusik som satte hjärtan i brand och som med gnisslande Rickenbacker-gitarrer tillät oss glömma allt för en tre minuters dröm om kärlek i en tid som var mer splittrad än vi kanske vill minnas i dag.
90-talet må ha varit ytligt och generation X-ironiskt med Expressen Fredag, Douglas Coupland, slackers och Killing-gänget (som för övrigt parodierade Popsicle med pingisbollar som ögon i en klassisk sketch i ”Nilecity”).
Men 90-talet var samtidigt också en växande fascism med heilande skinheads på gatorna, nedbrända flyktingförläggningar, ett främlingsfientligt missnöjesparti i Riksdagen, Lasermannens rasistiska terror och inte minst den djupa finanskrisen som pågick i fyra års tid.
Popsicle stod inte på barrikaderna. Det mest uppmärksammade citatet kom när Popsicle vann en Grammis och gitarristen Fredrik Norberg önskade att Arvingarna skulle dö i en bussolycka.
Det säger något om den schism som rådde på den tiden i Musiksverige. Positioneringen mot allt som uppfattades som mainstream var grundläggande för identitetsbygget. Vikten av att vara alternativ, utanför Svensson-mittfåran, oberoende, independent. Sådant här var livsviktigt då.
De släppte sina första skivor på pyttelilla men extremt inflytelserika Skellefteå-skivbolaget A West Side Fabrication. Där var de kamrater med band som Wannadies, This Perfect Day, Hardy Nilsson och Bear Quartet, och de nådde enorm respekt i musikkretsar även internationellt.
Låtskrivarduon Norberg/Mattsson har faktiskt fått oförtjänt lite kredd för sitt hantverk. De kunde som få andra skapa den där bitterljuvt melankoliska känslan av att vara olyckligt kär, men ändå lycklig. Fredrik Norberg må vara arkitekt till yrket, men Andreas Mattsson är den som har gått vidare och snickrat ihop perfekta poplåtar till alla från Carola till Peter Jöback.
Att Popsicle ännu inte är invalda i Swedish Music Hall of Fame är faktiskt lite av en skandal.
I kväll återkommer Popsicle för sin första spelning sedan den tillfälliga återföreningen 2005.
Jag ska stå längst fram på Gröna Lund och sjunga allsång med 10 000 andra 70-talister. Till tidlösa mästerverk som ”Sandy”, ”Sunkissed”, ”Pale Honey”, ”Step Inside My Mind”, ”Not Forever” och givetvis ”Hey Princess”. Vi kan kalla det nostalgi, men i min bok är de för alltid svenska popklassiker.
