För mig är skapandet mer som att fotledes traska i tät skogsvegetation med fasliga branter åt alla håll. Jag famlar mig fram och försöker hålla mig på stigen, himmel vad den förgrenar sig åt olika håll. Vilken väg skulle jag ta nu då? Är det bättre däråt? Alldeles för många stigar att välja på. Och plötsligt syns den knappt heller. Vart tog vägen vägen? Fasiken! Man stannar och pustar, tar sig för pannan och undrar varför man gav sig ut på den där vandringen. Däremellan ljusglimtar förstås. Plötsligt hittar man en glänta av intuition och inspiration. Den där platsen där det bara kommer till en. Ibland befinner jag mig ensam på stigen, och andra gånger stapplar jag fram tillsammans med andra lika vilsna själar. Då får man hjälpas åt att kolla kompassen eller påminna varandra om nödvändiga vätskepauser och utsiktsplatser. Och att ha kul på vägen förstås.

Men det som är så märkligt med skapandet är att fast man inte märker det så händer det grejer. Det processas. Det bidar sin tid. Det jäser och mognar och puttrar och så plötsligt rinner det till. Tankar och idéer dyker upp förvånande plötsligt i form av självklara insikter. JAAA... så där kan man göra! Resultatet, det som sedan visas upp, det som blir synligt för andra, är bara toppen på isberget. Allt som blev bortrensat, den största delen, typ nio tiondelar ligger under ytan och är osynligt för utomstående. Men det ger tyngd och bredd och djup åt manuset, texten eller föreställningen eller vad det nu kan vara. 

Men inget av detta skulle komma fram till färdig produkt (i alla fall inte för mig) om det inte fanns ännu en medskapare. En mycket viktig sådan. En besvärlig sådan. Men ack så nödvändig. Ja men ut med språket nu Eva! Vem pratar du om?! Jo, gränssättaren och påpressaren. DEADLINE.

Det är inte mycket jag skulle ha presterat utan en deadline. Den får mig att inse att allt har en gräns. Nu måste jag bli klar. Här har vi händelsehorisonten. Här ska det vara slutrepeterat, färdigskrivet. Om jag hade all tid i världen skulle inget bli klart. Och du kan säkert förstå vad jag menar. För det går igen i livets alla aspekter. Om några vänner ska dyka upp på besök klockan sex så städar man, plockar undan och lagar mat klockan fem. Inga problem. Deadline är där och fixar till det. Får det att bli gjort.

Nu håller min man på och putsar fönster här hemma. Inte för att vi själva ska se ut, nej då, man klarar sig rätt länge med randiga rutor. Det är deadline på gång. Det ska komma två personer från en tidning och skriva om huset. Grejer, lite möbler och pryttlar som har legat i ett hörn på andra våningen i tre år har dessutom flyttats till dit de hör hemma. I kartonger till Myrorna, Röda Korset och till soptunnan. Och så håller det på hela tiden. 

Egentligen är jag tacksam för att det är så. Tack deadline. Jag har mycket nytta och glädje av dig. Annars skulle jag inte släppa taget om det som ska släppas taget om. Och som Fritiof Nilsson Piraten så fyndigt lät skriva på sin egen gravsten:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen”. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Men den där sista deadlinen skjuter jag gärna upp ett tag till, så länge det går.