BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag sätter mig på en skinnstol i köket och börjar färden genom stans kreativa centrum. Det är här det finns. I en tvåa på Södermalm i Stockholm. Medan Göta Lejon spottar ur sig ännu en strålande nyuppsättning av något gammalt, och Stockholms Stadsteater förnyar sig genom att både ta in en Londonmusikal och chockhöja sina biljettpriser i ett och samma andetag, så flyttar den konstnärliga ambitionen in i hyresrätterna som trots allt finns kvar runt Nytorget på Södermalm.
Sedan Helena och Isabel träffades för tre år sedan har de tillsammans skrivit, regisserat och spelat i ett flertal dramatiska produktioner. När de gifte sig för två år sedan hade de haft premiär för Vilda hästar på en liten barscen på det Berlin-inspirerade utestället Under Bron. Den konstnärliga höjden var lika hisnande som en blåsig vy ovanför bron.
När maten är serverad tuggar jag i mig köttbullar och potatis, som om jag inte ätit på tusen år. Hur kommer det sig att jag aldrig tröttnar på kött, potatis och sås? Det gör jag aldrig. Och jag tröttnar heller aldrig på att höra om andras konstnärliga process.
De har just satt upp "peptalk för Sverige", även den regisserad och skriven av paret själva. Den handlar om Pia Sundhage, och Pia Sundhage själv var så betagen av den att hon själv var på premiären och sedan var tvungen att se den en gång till.
Nu ska de ta sig an Karin Boyes liv och relationer i en ny pjäs. Jag gillar egentligen inte "bios", säger Isabel. Jag säger inget, men jag antar att för henne är en pjäs om en känd författares liv ungefär lika hett som att skriva en roman och printa ut orden "Baserat på en sann historia" på framsidan.
Då är ändå kändisen i det här fallet en lesbisk poet. Jag har just sett Kylie Minogue sjunger in julen på SVT Play, och föreslår att de ska ha spektakulär kostym! Varför inte göra som miss Minouge själv och anlita Dolce & Gabbana för att sy upp en hel garderob åt Karin Boye?
Kylie Minogue i Royal Albert Hall är så långt från en svensk uppsättning om vår tids mest älskade poet man kan komma. På ett sätt. Men på ett sätt inte. Det är här det folkliga och det subversiva möts. Kylie Minogues trogenhet mot homorörelsen är lång.
Om Bob Dylan-mannen är en heterosexuell vit man, så är Kylie Minogue-mannen dess glammiga homosexuella motsats. Totalt befriat från den straighta mannens ängslighet.
Det finns inget som är så tråkigt som när bandet Kent firar 20 år med att lägga ner, och mumla i en två delars lång dokumentär om att "Det nog kan kännas lite svårt" när man skiljs åt. Snark. Ingen vill höra om er grabbgemenskap. Vi vill veta något om känslorna bakom 747. Om Jocke Bergs kärlekssorg, smärta, osäkerhet eller varför inte passion för kläder. Vad som helst utom att basgången till Billie Jean inspirerat ett helt album.
Kylie Minogue säger ingenting av värde under sin två timmar långa konsert, men det behövs inte. Att kalla en könsmixad kör för "ladies" och få den gråhåriga dirigenten i sin korrekta svartvita kostym att vifta fram "The disco needs you", räcker för att skapa revolution.
Jag kan inte låta bli att drömma om när jag sitter i köket på Skånegatan 96 någon gång i framtiden och tiderna förändrats. Då är det paret Helena och Isabel som skriver och regisserar för Royal Albert Hall, och snacket om att anlita en av framtidens största modeskapare som kostymör är inte längre ett skämt.
Det är nu vi skapar förutsättningarna för framtidens kultur. Om 20 år vill jag se mina allra bästa vänner som skapat så mycket ny och härlig kultur, på en institution. Jag vill att de ska vara fast anställda på Dramaten, och att en ny lesbisk pjäs ska komma ut varje år. Att Kallocain ska spelas en gång varje år på alla stora teatrar, ungefär som Hamlet eller Fröken Julie görs i dag.
Visst, det är charmigt med oberoende alternativ konst. Att skriva stor dramatik, från en liten plattform. Men det hade också varit otroligt häftigt, om lesbisk kultur, alltid kunde vara välfinansierad. Om mitt älskade konstnärspar hade samma ekonomiska understöd som män i motsvarande position har en förmåga att trilla över, eller om lesbisk kultur hade samma status som motsvarande heteronormativ kultur har, så skulle inte bara jag bli glad och lycklig. Jag är helt övertygad att vi alla skulle få se ett rikare kulturliv.
Jag lämnar Skånegatan 96 med en känsla av styrka och framtidstro.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
