Det borde de ha gjort för länge sedan.

Det otrevliga och illaluktande har redan länge kontaminerat sociala medier i stället och det är dags för oss journalister att fundera över om vi har ett ansvar för att människor hotas, kränks och skandaliseras där.

Kring årsskiftet 2010 jobbade jag på Sundsvalls Tidning.  Rekordvarslen på sjukhuset blev startskottet för en maratongranskning som ledde till att landstingsrådet Ewa Söderberg (S) och Sundsvalls kommunalråd Anita Bdiuoi (S) tvingades avgå.

För oss reportrar var kommentarsfälten en guldgruva. Vi fick massor av uppslag och idéer till nya vinklar. Det kändes som att vi hade skapat en plats för Sundsvallsborna att diskutera vidare utifrån det som stått i artiklarna. 

Men så hände något.

Kvinnliga politiker tvingades utstå gliringar om sitt utseende, tjänstemän anklagades för maktfullkomlighet eller grov brottslighet – och när vi närmade oss valet det året hade de flesta samhällsproblemen blivit invandrarnas fel. 

ST svarade med att låta webbredaktörerna agera renhållningsarbetare. Men det var bara de direkta påhoppen och de uttalat hotfulla eller rasistiska utfallen som togs bort. En handfull återkommande indignationsbegåvningar lärde sig snabbt att framföra sina budskap mellan raderna. 

ST borde i stället ha letat de kommentarer som var genomtänkta, klarsynta och förtjänade att publiceras. 

Nyhetssajterna har haft olika policys, men jag tror att de insinuationer, fördomar och rena lögner som spridits via kommentarsfälten i hög grad påverkat vårt offentliga samtal. 

Därför är jag glad att Mittmedia nu slopar kommentarerna. Yttrandefrihet är inte rätten att okritiskt bli publicerad var som helst.

Dessvärre tror jag att det är för sent. Elakheterna och dumheterna har sedan länge flyttat ut på Facebook. 

Sociala medier har blivit en central spridare av lokal journalistik. I höstas kom omkring 40 procent av Mittmedias klicktrafik från sådant som delats där. Men ingen ansvarig utgivare kan påverka hur dessa artiklar kommenteras och används på nätet.

Det här ställer nya krav på pressetiken och den enskilde reportern. Hur ska jag rapportera om en våldtäktsanmälan där polisen inte hunnit samla in några fakta? Behöver jag ta reda på varför flyktingarna inte kliver av bussen innan jag publicerar? Måste jag lägga mer tid på egen research och källkritik – och kan min rapportering leda till att oskyldiga människor demoniseras eller utsätts för våld?

Vilken journalist vill i framtiden utkräva ansvar av en fritidspolitiker om det kan leda till att hen hotas och kränks offentligt? 

Och demokratin sen. 

Vilka folkvalda politiker vågar driva en långsiktig politik som inte dag för dag tillfredsställer allas behov samtidigt? Vilken tjänsteman vill stå bakom ett nödvändigt sparpaket? Och vilka anställda vågar berätta om missförhållanden eller felaktigheter på jobbet? Eller ens berätta för en journalist om sitt jobb?

Ingen vill ju hamna i pissrännan. Och den verkar bli en djupare, bredare och allt mer påträngande sanitär olägenhet.