Under helgen som gick deltog jag på Vänsterdagarna i Malmö där över tusen vänsterpartister från hela landet hade samlats för seminarier, möten och umgänge. Till Malmö kom också långt över tusen människor på flykt förra veckan. Vi som kom dit för Vänsterdagarna kom till ett arrangemang som hade planerats i flera månader, våra hotell var bokade sedan länge, för det kräver ju framförhållning att ta emot människor. När det gällde dem som anlände till Malmö för att söka asyl i Sverige saknades en sådan framförhållning. Som om ingen visste att massor av människor var på väg hit. Som om vi räknade med att deras ankomst skulle förhalas av alla hinder de mötte på vägen. Av orimliga förordningar och transportöransvar.
Men någonting har hänt de senaste veckorna. På Malmö central fanns organisationer, myndigheter och frivilliga för att försöka hjälpa nyanlända tillrätta. När jag klev på tåget från Malmö hem till Bergslagen samlades flera tusen personer på Stortorget i en manifestation för att välkomna flyktingarna. Det väcker hopp i mig när jag får veta att SJ slopar biljettkrav för människor på flykt eller när poliser uppmanas att se mellan fingrarna vad gäller Dublinförordningen. Även om motiven kan diskuteras så gör det att den människa som berörs blir lite mindre ofri. Och det visar att sprickor kan uppstå i de murar som stänger människor ute och hindrar deras rätt till frihet.
Och samtidigt är det något som inte har hänt. Samtidigt läser jag tidningsrubriker som ger mig ont i magen. Tidningen Dagens Samhälles rubrik förra veckan skrek med stora vita bokstäver att ”Asylboom slår mot vården”. Det låter som om en stor odefinierbar kraft hotar vården runtom i landet. I Aftonbladet finns den inte fullt så obehagliga rubriken ”Så orättvist fördelas Sveriges flyktingar”. Under etiketten ”Vi hjälper” kan läsaren kolla hur många flyktingar Sveriges olika kommuner tar emot, hur det förhåller sig till antalet invånare och hur många kommunen skulle ha tagit emot om ”flyktingarna hade fördelats jämnt” över landet. Formuleringarna gör mig illa till mods. Visst är det skevt att vissa kommuner inte tar emot människor i nöd och visst är det skevt att andra människor gör vinst på denna nöd genom att driva asylboenden i små resurssvaga kommuner, men det är också något skevt med språkbruket. Jag läser att Hällefors kommun har tagit emot sjuttio nyanlända och att kommunen vid en rättvis fördelning borde ha tagit emot sjutton. En rättvis fördelning av vad, undrar jag? Det låter som om allt bara handlar om en siffra som ska divideras med landets 290 kommuner. Men det är väl resurser som fördelas orättvist, inte människor.
Jag försöker föreställa mig hur det är att vara en människa, att lämna den här platsen där jag har mitt liv, där allt som betyder något finns. Jag försöker föreställa mig hur det är att fly. Jag vet inte hur det känns men människor har berättat för mig. Människor som har kommit till Hällefors, Lindesberg och Ljusnarsberg som jag har fått privilegiet att möta. Det är inte en rättvis andel eller asylboom jag har mött. Ingen människa är en rättvis andel eller en asylboom. Och vems förtjänst det än är så är jag oändligt tacksam för dessa möten som har gjort mig till en lite klokare och rikare människa. Över att min kommun tog emot 53 fler nyanlända än vid en rättvis fördelning. Och ja, kanske är det lite orättvist för Hammarö kommun som bara har tagit emot en nyanländ person när 38 personer hade kunnat komma dit vid en rättvis fördelning.
