Snön lyser inte vit på taken och tomten är definitivt inte vaken.
Julstämningen vägrar att infinna sig trots intensivt bjällerklanglyssnande och stjärnor i alla fönster. Dessutom är vi väldigt vuxna och ansvarstagande i år och har bestämt oss för att inte köpa några julklappar, så det blir inte ens några -svettiga rundor i överbefolkade butiker.
Barndomens jular känns väldigt avlägsna när till och med sonens skola drar ner på luciafirandet och inte bjuder in alla föräldrar, far- och morföräldrar och resten av tjocka släkten. Inte ett lucialinne så långt ögat når i år alltså. Och plötsligt slår det mig som en blixt från klar himmel vad det handlar om. Samma sak som ligger bakom att jag kan nästan varenda julpsalm utantill.
Jag har nämligen en gång i tiden kuppats in i kyrkans barnkör. I min klass lät vi tydligen väldigt bra tillsammans när vi tog ton med våra klara barnröster. Så bra att vår musiklärare helt sonika gjorde vår klass till Österledskyrkans barnkör. Det var aldrig någon som frågade om vi ville. Men musiklektionerna genom hela låg- och mellanstadiet fylldes av en ändlös radda kyrkliga sånger. Särskilt kring jul. Då var det Hosianna, Bereden väg för Herran, Gläns över sjö och strand, Ett litet barn av Davids hus, Stilla natt och Nu tändas tusen juleljus för hela slanten. Och runt lucia hade vi knappast tid att gå i skolan för då skulle det lussas högt och lågt. I kyrkan såklart och så på äldreboenden, sjukhusavdelningar och Rotarymöten över hela stan.
Vi ifrågasatte aldrig det. Det var bara som det skulle vara. Varje år var det lucialinne på och så var det alltid några i klassen som svimmade av alla tidiga morgnar och syrebristen bland alla brinnande ljus.Vi blev så bra på att se när någon skulle svimma att vi lärde oss att sträcka ut armarna och fånga upp den som segnade ner utan att ens behöva sluta sjunga. Allt det här blev en tradition. Vi trodde nog till och med att det tillhörde läroplanen.
Men så blev vi lite äldre och började höra talas om andra barn som fick sjunga helt andra saker på musiklektionerna. Poplåtar till och med. Någon av oss ställde väl frågan om varför inte vi fick göra det. Ja, men snälla barn, ni är ju Österledskyrkans barnkör. Va!? Jag knöt näven och marscherade hem till mina föräldrar och frågade om de visste om det här. Nej, inte heller de hade fått någon information. De hade bara pliktskyldigt kört runt oss på alla lussefiranden och köpt nya linnen i större storlek för varje år som gått. Nu var det dags för uppror. Och lagom till att killarna ändå skulle in i målbrottet så upphörde kyrkans barnkör att existera.
I dag är jag inte ens medlem i Svenska kyrkan längre. Jag är fullkomligt okristlig, men när det blir december och mörkret lägger sig över vår jord är det något som börjar rycka i mitt inre. En lust att brista ut i ett Hosianna och låta julstämningen slå ut i full blom.
God jul på er!