I ena ringhörnan ser vi salivdreglande republikaner, höga på idén att beröva transbarn på sina rättigheter. Ju fler som ”tar livet av sig” desto bättre. I den andra skådas offensiven, gladiatorerna som slåss för den goda saken, för att alla ska få vara ”precis som de är”.

Om man spegelvänder spektaklet är det demokraterna som dreglar, med kåtslag i byxorna över att få besudla unga människors ännu orörda kroppar. Ju fler som kastas in i könsbytar-karusellen desto bättre. I andra ringhörnan står motgiftet, den heroiska ­högern redo att trotsa ”transvansinnet”.

Oavsett vilken sida man bekänner sig till i frågan om ”unga transpersoners rättigheter” dominerar en närmast religiös uppfattning om att motsatt uppfattning är av ondo.

Låt mig därför bjuda på en personlig reflektion från någon som både genomgått transvård och som inte ser frågan som vare sig svart eller vit.

Vi börjar med att backa bandet en aning, till sena 90-talet, då jag misshandlades av nazister i Gamla stan, i en tid då skinnskallar titt som tätt dök upp likt en armé och skrämde slag i folk. Anledningen: Jag var en biologisk man som presenterade mig själv som kvinna.

Inte långt därefter blev jag tvungen att fly en fest i Nacka, då ett killgäng kom på att jag ”egentligen var kille”. De trängde in mig i ett hörn och slog med knytnävar i mitt ansikte. Deras enda kommentar innan misshandeln: ”Är du bög eller?”

Jag skulle kunna ägna hela krönikan åt liknande händelser. Genom hela mellan- och högstadietiden mobbades jag för att vara feminin, som tonåring och fjollbög var jag ett stående skämt i flera sammanhang, senare som transkvinna utsattes jag för skrattande kompisgäng i tunnelbanan eller killar som ville sätta mig på plats genom våld alternativt homofoba förolämpningar.

Med andra ord: Jag vet vad hat vill säga och hur det känns att anses vara lägre stående, någon som inte förtjänar rättigheter.

Därför blir jag illa berörd av bägge sidor i den så kallade transdebatten. Både av de som menar att män ”gör sig till kvinnor för att utöva sin fetish” och de som påstår att pubertetsblockerare ”kan rädda liv” (som om en normalt genomgången pubertet är av ondo för någon som könsöverskrider socialt).

Allra mest upprörd blir jag av att sköra unga personer, som är mitt uppe i en känslig process att hitta sig själva, blir slagträ i ett kultur­krig. De behöver inte en vuxenvärld som bekräftar eller hånar, de behöver adekvat vägledning, stöd och hjälp.

Så, vad vet vi om unga och könsdysfori?

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har kartlagt kunskapen om transvårdens effekter och resultatet är långt ifrån tillfredställande. Ingen relevant studie kan i dagsläget ge någon förklaring till det växande antalet barn och unga som söker vård på grund av könsdysfori. Kunskapen om långtidseffekter av behandlingen och livskvalitet över tid är också skrämmande låg.

”Sammantaget finns det ganska ringa vetenskaplig kunskap om risken att ångra sig, att få psykosociala problem senare i livet eller att kroppen långsiktigt påverkas av pubertetshämmande behandling. Frågor som forskare har börjat studera är påverkan på cancerrisk, skelettutveckling, hjärt-kärlsystem samt hjärnstruktur och kognitiva funktioner”, ­skriver myndigheten i sin rapport.

Att vi skulle veta vad som är god vård av unga transpersoner och därmed att det finns ett enhälligt svar på hur vi bäst värnar gruppens rättigheter, är alltså inte med verkligheten överensstämmande. Rimligtvis bör dock irreversibla ingrepp, innan vi vet mer, utgöra undantagen.

Att åsikter går isär i ett läge då allt fler unga vill ändra sina kroppar är kanske inte så konstigt. Men stilla de svallande känslorna och följ med ödmjukhet hur kunskapsinhämtningen, med tid, utformar tydligare svar.

Ingen av er som i dagsläget står och gapar befinner er ”på rätt sida om historien”. Tvärtom ger ni er hän till den mest uråldriga dramaturgi man kan tänka sig; den om godheten som ska besegra ondskan.