Krönika: Ingen är skyldig att agera informatör

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Och sedan kan det vara svårt att någonsin bli fri från behovet av förklaringar. Inte nödvändigtvis ens eget behov, utan ofta omgivningens omättliga aptit på information om saker som anses udda och lite exotiska. Det är ju så spännande att man är transperson/bisexuell/religiös/inte har något hår/vad det nu kan vara. Och om folk frågar saker betyder det ju bara att de bryr sig om en, eller hur?

Att ”komma ut” som något, vad det nu må vara, leder ofta till frågor som jag föreställer mig att inte alla får höra annat än i mycket privata sammanhang. Ganska ingående frågor om känslor, om kropp och identitet. Som queer och som transperson har jag blivit intervjuad i alla möjliga situationer, och till och med blivit tillfrågad om jag vill ställa upp i en tidningsintervju om min transitionsprocess. Intressant nog har jag märkt att det går att avvärja nästan alla situationer genom att skylla på att jag inte vet än. Än så länge har jag begränsad erfarenhet av transvården, och då svalnar nyfikenheten ganska fort.

Men det är inte att jag inte vet än som är poängen. Poängen är att jag inte är intresserad av att prata om min ”resa”. Det finns så mycket annat som är roligt, intressant eller brännande viktigt att prata om. Jag vill snacka om banbrytande, könsrollsuppluckrande lesbisk kiosklitteratur från 50-talet, eller om paradoxen i att det är omöjligt att bedriva smal kulturverksamhet i en stad som drar stora växlar på sitt ”rika kulturliv”, eller om hur fruktansvärt illa hbtq-personer kan bli bemötta inom offentlig förvaltning. Jag vill diskutera queera landsbygdsdrömmar och hembygdsrörelsens aktiva antirasistiska insatser. 

Det är klart att det är naturligt att vara nyfiken på sådant man inte vet något om. Det är klart att intresse och nyfikenhet alltid slår avsky och förkastelse. Men nästa gång du känner ett brinnande behov av att fråga om något som du tycker verkar lite spännande eller udda, fundera på varför du vill ha svar på den frågan just nu. 

Är det viktigt för dig eller för någon i din omgivning? Eller är du mest nyfiken, kanske till och med lite sensationslysten? Tänk då på att internet finns, och en massa andra informationskällor som skapats just för att inte alla enskilda individer ska behöva dela med sig av ämnen som mycket väl kan vara känsliga för dem.

Det luriga är att när sådana här stora saker händer, har man ofta ett behov av att prata med folk om det. Och då hamnar man lätt i situationen att man svarar på frågor som känns för närgångna. För att man själv har behovet, och för att man inte vill uppfattas som otrevlig. Men ingen är skyldig att agera RFSL-informatör åt någon annan. 

För mig finns det ett undantag: om det kan göra skillnad för någon, då vill jag prata om det. Om det kan ge någon lite insikter, eller om det kan hjälpa någon i en liknande situation, så kan jag uppenbarligen tänka mig att hänga ut detaljer om mitt utkommande i krönikespalten i närmsta lokaltidning.