I pausen mellan första och andra perioden smet jag ofta iväg till ståplats. Trängde mig fram genom en vajande skog av blåjeans och skinnjackor i jakt på de som vrålade högst. Det var roligare där. Dofterna. Ljuden. Stämningen. Tusen armar upp i luften när vårt lag pangade in pucken i mål. Jag kunde inte begripa varför farsan envisades med att köpa sittplatsbiljetter när allt det roliga hände på stå. Då jag kom upp i tonåren skulle jag få exakt samma rus av mitt första stagedive på en hardcorespelning. Och av den första gången jag deltog i en politisk demonstration. Eufori. Gemenskap. Vi mot dom! Att vara en del av en subkultur, stor eller liten, är fantastiskt. Men det är verkligen inte okomplicerat.
Förra veckan såg jag dokumentärfilmen ”Ultras” på Folkets bio. Där skildrar filmaren Ragnhild Ekner fotbollssupportrar världen över, och hon är tydlig med att det inte är en kritisk analys. ”Det här är ingen granskning, det är en hyllning!”. Och som sådan är den lyckad. Ekner dyker ner i gräsrotskulturen. Det ideella arbetet. Kärleken och gemenskapen. Visar alla tråkiga svennar på sittplats att de där fanatiska supportrarna som alla snackar skit om faktiskt behövs. Vi möter ultras från Sverige, Argentina, Marocko, Egypten, Indonesien, Italien och England som alla har viktiga saker att säga om vad läktarkultur betyder för dem. Så långt är jag med henne och njuter av resan.
Men när Ekner tar oss till Polen börjar hon skarva. Skyndar raskt vidare. Och det är lätt att förstå varför. Östeuropeiska fotbollssupportrar är kända för sin högerextremism och Ekner vill såklart inte att nazistiska symboler och rasistiska slogans ska dyka upp i bild. Banderoller med texten ”Stop Islamization” i nävarna på svartklädda män lirar antagligen inte särskilt bra med det utlovade hyllningsanslaget. Och med det faller också hela bygget. Det är uppenbart att Ekner inte är ärlig med oss. Under resten av filmen sitter jag mest och retar mig på att hon är feg.
Man kan älska läktarkulturen och samtidigt erkänna att den har problem. Att den speglar sitt omgivande samhälle, på gott och ont. Våld, machokultur och rasism är inget unikt för läktare i Polen, och när hundratals maskerade män i identiska kläder marscherar i takt finns det nästan alltid skäl att fundera över vad det är som händer.
Dagarna därpå åker jag på hockey med min son. Slutspel. Ståplats. Bra stämning. Och medan vi står där och sjunger, på samma läktare där jag själv sprang runt som knatte för nästan 40 år sedan, tänker jag att svensk supporterkultur nog ändå kommer att stå pall för den där skiten. Svenska läktare är brokiga och öppna. De nynazistiska infiltrationsförsöken som gjordes under 1980- och 90-talen misslyckades, och inte ens i min vildaste fantasi kan jag se SS-symboler vaja ostört på Gamla Ullevi eller Hovet i framtiden. Hur blev det så? Jag vet inte. Men det är något jag tycker vi ska vara stolta över.
April betyder slutspel i ishockey och uppstart för fotbollsallsvenskan. Ha så kul, och håll läktarna rena!
För övrigt... kommer jag alltid att tycka att pyros är skithäftigt, och att det naturligtvis hör hemma på ståplats. Utomhus.
