Året är 2013 och jag står på Arlanda flygplats, Lana Del Reys ”Born to die” dånar i mina hörlurar och min mamma muttrar något tjurigt när jag pausar musiken och insisterar på att vi ska fika på Starbucks. Jag är 15 år och när jag fått min vaniljlatte och instagrammat den börjar det klia i mig igen. Jag är inte nöjd. Den rosaglittrande fronten från Victoria’s Secret-butiken drar i mig. Till min mammas stora besvikelse måste jag in, jag måste in och trängas med andra 15-åriga tjejer, röra vid de silkiga stringtrosorna och andas in den sliskiga, berusande doften av ”body mists”– utspädda parfymer med namn som ”Pure seduction” och ”Secret craving”. Med en chockartad förtjusning rör jag mig i den dunkelt belysta butiken, nyper tag i spets-bh:arna med tjocka lager av push-up och fastnar som hypnotiserad framför reklamaffischerna. Studerar modellerna, deras ansikten och ben och midjor, med en djup fascination – hur kan någon överhuvudtaget vara så vacker?
Jag har ingen lust att beskylla Victoria’s Secret för den kroppsfixering jag drabbades av i den åldern. Herregud, hela världen var besatt av smala tjejer, hela världen hade varit besatt av smala tjejer långt innan jag klev in i butiken på Arlanda flygplats och hela världen är fortfarande besatt av smala tjejer. Jag tänker på min snart 5-åriga lillasyster och hatar att det bara är en tidsfråga innan hon kommer tvingas konfrontera det. Samtidigt inser jag, när jag går in på Victoria’s secrets instagramkonto för första gången på ett decennium, att det är något som har förändrats.
Kropparna är mjukare nu, i alla fall vissa av dem, och de är i fler färger. Då och då dyker det upp kvinnor med grått hår. Jag går igenom bilderna från företagets nya kollektion och ser fräknar, rynkor, flätor, någon har en navel som ser lite konstig ut. Någon har Downs syndrom. Ja, ni läste rätt. Victoria’s Secret har precis rekryterat sin första modell med Downs syndrom. Hon heter Sofia Jirau, är från Puerto Rico och i en intervju med magasinet Tatler Asia säger hon att hon, genom sina framgångar, visar folk med Downs syndrom att de kan åstadkomma allt de drömmer om.
Kanske mår dagens 15-åringar bättre av att gå in på Victoria’s Secret än jag gjorde. Kanske är det upplyftande och skönt att inte bara mötas av ”skin and bones” på reklamaffischerna. Att se fler ”typer” av modeller kanske normaliserar och får dem att känna sig mer bekväma i sina egna kroppar. Kanske är de mer självständiga än jag var i den åldern, när jag ser tjejgängen utanför gymnasieskolan i närheten av mitt kontor känns det så. De ser så obrydda ut i sina stora byxor och skor med tjocka sulor. Är det ett tecken på att den trend vi sett de senaste åren där modellyrket blivit tillgängligt för fler faktiskt haft en god effekt?
Jag tror inte det. För även om det leder till att fler kvinnor känner att deras kroppar är attraktiva, vilket åtminstone i privata sammanhang är en positiv utveckling, är det inga glastak som krossas av att en kvinna med Downs syndrom kvoteras in i en underklädesreklam. Om något är det kulmen av femwashing, alltså det tillvägagångssätt som ett stort antal företag använder för att framställa sig som politiskt korrekta och därmed sälja fler av sina politiskt inkorrekta skitgrejer. När ämnet togs upp i podcasten P3 Klubben sa Nanna Olasdotter Hallberg att: ”Det är någonting i den här demokratiseringsprocessen av att alla ska kunna vara sexiga som jag tycker hamnar lite snett”. Jag håller med henne. Det hamnar lite snett när man porträtterar att funktionsvarierade får rollen som sexobjekt som en feministisk framgång.
Vi har gått från att sexualisera anorektiska 18-åriga tjejer med vit hud till att nu sexualisera alla kvinnor, även de som befinner sig milslångt från Tyra Banks ideal i ”America’s Next Top Model”. Inte ens åldrandet eller ett handikapp frigör dig från idén om att du, med ditt utseende, ska sträva efter att behaga den manliga blicken.
Om det är så att tjejerna i stora byxor på skolgården är friare än jag var i deras ålder är det inte tack vare Victoria’s Secret. Och om vi ska få unga flickor med Downs syndrom att tro på sig själva tjänar vi betydligt mer på att uppmärksamma Éléonore Laloux, den första invalda politikern med Downs syndrom i Frankrike, än på att applådera åt att Sofia Jirau får sälja trosor och posera halvnaken i en reklamkampanj.
