Därmed inte sagt att det var digitaliseringens förtjänst att den uppmätta inflationstakten, några år in på 1990-talet, sjönk ner till omkring två procent. Men det är ett faktum att många priser pressades neråt: tänk bara på långdistanssamtal, musiklyssnande eller fotografering.

När sedan alla började skaffa en smart telefon, omkring 2010, ställdes prisstatistikerna inför nya problem. För i vår ficka fanns nu ett knippe av funktioner som tidigare motsvarats av en hel korg av dyra produkter: videokamera, musikspelare, GPS-navigator, stämapparat med mera. Att köpa en enda smarttelefon var klart billigare. En typ av prissänkning som bidrog till att hålla nere den uppmätta inflationen.

Under 2010-talet kröp det officiella inflationsmåttet nedåt mot noll, medan penningpolitikens mål var en inflation på två procent. Riksbanken fick därför svara med att sänka räntan, vilket satte fart på bostadsbubblan.

Nu vänder vindarna, som bekant. Sveriges officiella inflationstakt har rusat upp till över sju procent. Men de digitala tjänsterna skapar ökad osäkerhet i mätandet.

Ett intressant exempel är alla de tjänster som vid lanseringen varit gratis. Som Spotify var en gång i tiden. Som sociala medier i stort sett ännu är. Även gratistjänsterna dras med i inflationen, men på ett lurigare sätt. Typiskt är att tjänsten lanseras i en betald premiumversion – som meddelandeappen Telegram just gjort. Alla vet då vad som är att vänta. Gratisversionen finns kvar, men blir steg för steg allt sämre, tills den knappt är användbar och användarna väljer att betala. En typ av smygande inflation som knappast kommer sätta avtryck i siffrorna, men likväl kommer att kännas.