Den så kallade konsumentmakten kan påverka, men alldeles för lite och för sent för att det ska få någon riktig påverkan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tre decennier av koncentrerad liberalism och individfokus har haft effekt. Det har varit politiskt och kommunikativt omöjligt att sälja in kollektiva lösningar, hur nödvändiga de än kan tänkas vara.

I Sverige, landet som hade de minsta klassklyftorna och den bredaste välfärden, är det nu otänkbart att vi gemensamt skulle sätta stopp för orsakerna till klimatförändringarna. Istället är det ekologisk mjölk och mindre kött som gäller.

Frågar man seriösa klimatforskare så är det marginella effekter vi uppnår genom våra individuella val. Såvida inte alla människor ställer om direkt på dagen, och det kommer absolut inte ske på individnivå utan kommer kräva samhällsförändringar.

Om man istället efterfrågar ett ärligt svar på vad som behövs så är det alltid stora omställningar på strukturell nivå som föreslås.

I en krönika i Dagens Industri beskriver Johan Rockström fyra punkter från Parisavtalet som behöver drivas igenom för att vi ska ha någon chans överhuvudtaget att överleva.

Ingen av punkterna handlar om att vi som individer måste läsa innehållsförteckningar mer noggrant, istället är det total omställning från fossila bränslen, omvandling av jordbruk och enorma investeringar som är vägen framåt.

Miljö och klimat är knappast de enda områdena där strukturella problem förenklats till att bli en fråga om individens val. En god utbildning handlar nu om att du ska välja rätt skola, segregation är en fråga om var du bosätter dig (men bara om du är invandrare) och folkhälsan handlar mer om personligt träningsintresse än fungerande och jämlik vård.

Mest ironiskt i sammanhanget är att vi tror att vi har mer att säga till om när det är såhär, men i verkligheten minskar vår faktiska påverkan för att vi är miljoner som skriker i våra egna rum istället för att föra fram våra frågor tillsammans.

Missförstå mig rätt nu, visst är det bra om vi alla tar ansvar för klimatet, ifall vi gör vad vi kan för att rädda ekosystem och natur. Men vi gör oss själva och miljön en rejäl otjänst om vi tror att det kommer räcka. Vi borde vara mindre rädda för de gemensamma lösningarna och mer oroliga över den kollektiva utrotningen vi står inför.