I Fredags framförde Linde-killen Aviciis ”Hey Brother” och för första gången kändes han inte helt säker på scenen. Efteråt berättade han att han blivit tagen under uppträdandet eftersom låttexten påminner honom om en väldigt jobbig tid i livet. En tid han nog trodde att han lagt bakom sig, men det hade han inte, för spåren av mobbning sitter alltid kvar i en människa. 

Martin berättade att han hade fått ta en hel del skit som yngre. Att han blivit hackad på, retad för sitt utseende, för att han är stor, och som han själv uttrycker det ”ful i största allmänhet”. 

Martin är knappast ensam om att ha varit med om sånt här. Alltför många kan känna igen sig i det han berättar. Varför är det så då? För att ”barn bara är sådana”, som deras vidriga beteende allt som oftast avfärdas med? Är det verkligen så? Är barn sådana av sig själva? 

Nej, självklart inte. Barn är elaka därför att vuxna är det. Barn anmärker på andra barns utseenden och andra barns (brist på) prylar och kläder därför att vuxna gör det. Barn gör ju som bekant inte som vi säger, barn gör som vi gör.

Jag anser att en av de allra viktigaste saker en förälder behöver göra är att lära sina barn rätt och fel. Lära sina barn vad som är okej och vad som inte är det. Förklara för dina barn att alla har olika förutsättningar och att det är helt okej. Att det är helt andra saker än märkeskläder och dyra prylar som räknas och att det är helt i sin ordning att alla ser olika ut. 

Ta ditt ansvar. Mobbar ditt barn ett annat barn är det ditt fel. Då har du inte skött ditt jobb.

Jag var inte precis mobbad som liten, men jag precis som många andra fick ta emot gliringar. Jag minns hur jag under en period fick stå ut med att mina kompisar (?) gjorde sig lustiga över min höga panna. Jag försökte kamouflera detta genom att klippa lugg och köpa ett pannband som jag bar nerhasat strax ovanför ögonen. Eller hur jag, från lågstadiet och ända upp i högstadiet blev retad för mina sneda tänder. I mellanstadiet hade jag äntligen blivit så stor att tandläkaren sa att det var dags för min efterlängtade tandställning. När jag sen, glad i hågen, cyklade till skolan hann jag knappt ställa cykeln i cykelstället förrän min glänsande räls i munnen hade gett de andra barnen något nytt att reta mig för. 

Några dagar senare letade jag upp en pinne i skogen och petade loss tandställningen tills allt som återstod var limkluttar på tänderna och ett blödande tandkött. 

När Martin, som blivit hela Bergslagens idol och förebild, öppet berättar om sina år som mobbad blir jag inte alls illa berörd som många andra blivit. Jag blir glad. Jag blir glad över att Martin är en så fin förebild för våra barn. Han har också fått höra att han inte duger, men rakryggat ställt sig upp och bevisat för hela Sverige att det inte stämmer. Han fortsatte bara, vad andra än sa, att vara sig själv och är just därför nu en av Sveriges mest hyllade människor. 

Tack Martin!