När jag var liten började barnprogrammen efter Aktuellt. Vi barn satt i pappas knä och väntade medan han tittade på nyhetsinslagen som kunde vara både våldsamma, blodiga och obehagliga. Starkast minns jag nog rapporteringen om Helénmordet. Vi var jämnåriga, Helén och jag, och hette nästan likadant. Fortfarande kommer jag ihåg läskiga detaljer ur brottsutredningen, detaljer som ocensurerat lästes upp för alla oss som väntade på barnprogrammen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu för tiden, med barnkanalen och Lilla Aktuellt, är rapporteringen mer genomtänkt och restriktiv. Vi vill inte utsätta våra barn för våldsskildringar, lika lite som vi vill visa dem porr. På barnkanalen har vi koll. Det är värre med internet. På föräldramöten uppmanas vi att vara poliser på nätet, att hänga där med våra barn för att skydda dem mot våld, sex och mobbning. Jag tittar på mina söner när de sitter snällt på rad framför Bolibompa. Vi är inte där riktigt än, tänker jag lättat. Än så länge duger Fåret Shaun. Tack Sverige för barnkanalen!
Men häromveckan trampade nioåringen på en spik och vi hamnade på akutröntgen. Väntrummet var fullt av människor i olika åldrar som alla hade blickarna fästa vid den stora tv-skärmen på väggen. Programmet som visades hette Trinny and Susannah, och går i korta drag ut på att två mobbare ger sig ut på stan och letar upp de fulaste, tjockaste och svagaste personerna (i detta avsnitt bara kvinnor!) som de kan hitta. Sedan dissar de kvinnornas kroppar och kläder ”på ett rättframt sätt” och raljerar över deras sorgliga livsstil tills offren gråter och ber om hjälp med att förändra sig. Då får de hjälp. Samma personer som har mobbat dem förbarmar sig nu över dem och låter dem få veta att det kan vara okej med en stor rumpa (rumpan zoomas in i närbild, klipp till en grimas från Trinny) om du bara döljer den med rätt kläder och din man inte kommer att lämna dig om du bara ser lite smalare ut (bild på tårfyllda ögon, klipp till en blek kropp i en spegel). Nioåringen tittar förundrat på tv:n.
– Varför säger de så där, mamma?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Plötsligt ser jag programmet genom min sons ögon, hur han yrvaket speglar sig i mobbarnas värderingar. Jag ser hur elakheterna kryper in under huden på honom och får honom att ifrågasätta sig själv. Och jag känner att jag vill censurera! Jag vill ställa mig upp, stänga av tv:n och ropa högt till alla i väntrummet: Lyssna inte på dem! Låt inte mobbarna få upprepa sina åsikter tills det blir en allmän sanning!
Och plötsligt får jag en bestämd känsla av att sådana här, till synes oskyldiga eftermiddagsprogram, är långt skadligare för barn att se än våldsamma nyhetsinslag och naket. De formar så effektivt våra barns rädslor och normer och lägger grunden för skeva ideal som de ska förhålla sig till under resten av livet. Och jag undrar: varför väljer ett sjukhus att placera en stor bildskärm centralt i ett väntrum, och på denna skärm visa mobbnings-tv för röntgenpatienterna? Är vi så vana vid denna typ av program att vi inte längre reagerar? Bör inte ett sjukhus värna om människors hälsa, både psykiskt och fysiskt, i stället för att understödja samhällsfenomen som får människor att i förlängningen söka sig till ätstörningsenheten och psykiatrin?
– Mamma, säger sonen bestämt. Skriv en krönika om att det inte borde visas såna här dåliga program på tv!
– Ja, säger jag och ler. Ja, det ska jag göra!
Nej, kanske kan vi inte censurera och få bort allt som är dåligt här i världen. Men både min son och jag vet att vi alltid kan försöka.
