Krönika: Ibland orkar jag bara ingenting

När jag var liten längtade jag efter att bli stor så att jag kunde få göra vad jag ville, nu tycker jag att det är så jävla skönt när någon annan säger åt mig exakt vad jag ska göra. Så att jag slipper tänka. Eller lista ut något. 

Jag skäms för det. Så jag gråter. Och sen gråter jag ännu mer, eftersom jag skäms för att jag gråter. Tönt.

Och jag vet att jag inte är ensam om att gå omkring och känna att jag bara låtsas vara en massa saker hela tiden; smart, snabbtänkt, målmedveten, skarp, säker, ansvarsfull. Det är liksom en så himla tråkig spaning, det är inte ens en spaning. Antagligen fett snarkigt att skriva en krönika om. Men just nu håller det på att ta kål på mig, så att skriva om något annat hade bara spätt på ”jag låtsas att jag är något jag inte är”-känslan ännu mer. 

I dag är jag inte rolig. Jag är inte fyndig. I dag är jag inte någon ögonöppnare. I dag är jag inget annat än en ynklig skit. För jag tänker, att kanske ändå, låtsas jag lite mer än alla andra? Jo, så måste det vara. Alla utom jag är fruktansvärt drivna hela tiden, älskar att jobba och ser ner på lättja. På mig. För jag är sämst. Känns som en helt rimlig och logisk kalkyl.

Vara uppe sent, äta skit, slösa pengar, gå på fest, bestämma själv. Tänk om jag visste att allt det där jag såg fram emot som liten skulle få mig att må dåligt som vuxen. 

”Jag går jämt omkring med känslan av att någon snart kommer att avslöja mig, upptäcka att jag inte duger”. Jag har hört det så himla många gånger. Men jag tänker att det värsta egentligen är att det aldrig är någon som gör det, som kommer på en. Så jag biter ihop och fortsätter, fortsätter, fortsätter. Fortsätter att aldrig be om hjälp, fortsätter att i hemlighet tänka på allt som är dåligt med mig själv, i stället för att erkänna att jag inte vet hur man gör allting alltid.

Fortsätter tills jag bryter ihop för att sedan orka fortsätta vara allt jag tror att jag måste vara. Det är som att jag nästan vill att någon ska göra det stora avslöjandet av hur dålig jag är, så att jag slipper göra det själv i mitt huvud jämt och ständigt. Så att jag får ett kvitto på det. Frågan jag dock inte kan svara på är vad som skulle hända sedan, vad jag skulle göra med det kvittot. Jag skulle antagligen inte tycka att det stämde, jag skulle antagligen känna mig kränkt och förbannad. Jag skulle inte acceptera det. För jag tycker inte att jag är sämst. Egentligen. Jag tycker jag är bra på väldigt mycket. Oavsett om jag låtsas eller inte. Oavsett om någon skulle avslöja mig eller inte. 

Jag har en plattform i en politisk tidskrift, och jag använder den till att uttrycka min privata, jämmerliga ågren. Jag borde kanske inte göra det, det kanske är lite äckligt. Ja, den beror på bland annat kapitalism, på individualism, på karriärism. Men vet ni, djupare samhällskritisk analys än så orkar jag inte göra i dag. Ibland orkar jag bara ingenting. Och det är inte på låtsas, det är helt sant.