Och nu sitter jag här med en Ford Kuga och hatar den också. Varje gång en lampa tänds på panelen eller ett nytt ljud dyker upp från framvagnen kraschar jag fullständigt. Bryter ihop, skriker, svär och suckar. Gråter ibland. Tar mig sedan i kragen och ägnar timmar åt att googla möjliga fel på olika bilforum, medan jag kalkylerar exakt hur mycket av familjens redan ansträngda sparkonto som kommer att brinna upp den här gången. 

Hur kan jag minimera förlusten? Vilken verkstad kan göra jobbet billigast? Och hur fan ska vi få iväg sonen till bandymatchen imorgon? Att jag som grädde på moset dessutom är smärtsamt medveten om att jag bidrar till att koldioxidutsläppen ökar, och att jag aktivt skyndar på klimatkollapsen, är liksom bara sten på börda. 

Bilar är alltid en dålig affär, i alla fall för den som saknar kapital. Begagnade bilar kräver dyra reparationer och nya bilar kräver dyra kontantinsatser. Jag känner väldigt få som kör en bil tillverkad efter 2013. Svenska låg- och medelinkomsttagare köper i regel ett bättre begagnat fordon som de lappar och lagar för att sedan skicka den vidare, neråt i näringskedjan. Sedan upprepas processen, igen och igen. För trots all plåga som bilarna ger oss så behöver vi dem för att klara livspusslet. I alla fall om vi bor utanför storstäderna. 

Samtidigt ska den sista fossildrivna bilen tillverkas om tio år och inga nya får säljas efter 2035. EU-kommissionen har satt ett mål om nollutsläpp för att klimatmålen ska kunna nås, och en hel maskinpark ska fasas ut på några år. Miljoner svenskar måste ställa om och köpa nytt, vare sig de vill eller inte. Äldre bensin- och dieselbilar, som min struliga Ford Kuga, kommer visserligen att få köras även efter 2035, men på sin webbplats informerar Europaparlamentet om att både drivmedel, skatt och försäkringar kommer att bli dyrare. Det ligger med andra ord i allas intresse att börja leta elbil, snarast. Men politikerna verkar inte vara särskilt bekymrade över hur det här paradigmskiftet ska gå till i praktiken. Hur ska vanligt folk ha råd? För det spelar liksom ingen roll att elbilarna tar över mer och mer av nybilsförsäljningen. 

Jag fick en reallönesänkning på flera tusen vid mitt senaste lönesamtal. Jag ser ingen skinande ny elbil i min spåkula de närmaste tio åren. 

Jag blir därför förvånansvärt engagerad över Miljöpartiets nya förslag, där låginkomsttagare ska kunna leasa en elbil för 1 500 kronor/månad. Utöver det föreslås en redig skrotningspremie, möjlighet till extra miljöbonus för elbilsköpare på landsbygden samt ett fokus på klimatbonusar för billigare elbilar snarare än dyra lyxåk. 

Jag är från Norrbotten, ett län där det är blasfemi att ta ordet Miljöpartiet i sin mun, men nu gör jag det ändå. Högt och tydligt. Bra där, Miljöpartiet! För det här kan inte vänta. Och det vore förstås fint att äntligen få äga en bil jag inte hatar.

För övrigt önskar jag alla en god vegetarisk jul. Privatbilismen må vara en hot mot klimatet, men det är köttkonsumtionen också. Och det är enklare att leva utan kött än utan bil. Tro mig.