”Sjung för vår kamp och gör det från hjärtat.” Det är inte en uppmaning till en artist i Melodifestivalen med chans att komma hela vägen till Eurovision, utan det är Mohammed Assafs mentor som säger det till den unge sångaren i filmen ”Idol”, som kom 2015 men som är högaktuell att se nu. Mohammed Assaf hade inte kunnat bli uttagen till Eurovision i Malmö 2024 för Palestina är inte ett land som är med, däremot är Israel det. Ockupanterna får sjunga – men de ockuperade är röstlösa, i alla fall i Sverige, Europa.
Men så här är det. Eurovision och Public Service envisa vidmakthållande om Israels rätt att vara med i Eurovision är en gåva till Palestinarörelsen. Det ger oss en möjlighet att drömma, för drömmar har vi, drömmen om ett fritt Palestina är mer levande än någonsin.
Det finns vissa saker som vi vet. Vi vet att Frantz Fanon i ”Jordens fördömda” skrev om Europas ofattbara hyckleri. Vi vet att det var Public Service som först gick ut med uppmaningen att slänga ut Ryssland från Eurovision, både SVT:s vd Hanna Stjärne och Sveriges radios vd Cilla Benkö ansåg det vara rätt.
Vi vet att den Internationella domstolen i Haag anser att Israels krig i Gaza skulle kunna klassas som folkmord. Vi vet att etablissemanget hyllar yttrandefrihet när man bränner koranen. Vi vet att tal om att riva moskéer och förbjuda islams symboler sker i denna kontext.
Utifrån det vi vet, måste vi agera – och göra det kreativt. Låt varje melodifestivalstävling vara ett tillfälle för motstånd som för varje vecka blir större för att göra det intressant, angeläget och, ja – oemotståndligt att vara med i kampen. För den ska bestå av så mycket mer än demonstrationer och protester, den ska visa upp den rika kultur som finns. Andra sånger, på andra språk, dans, teater, folkbildning, mobilisering. Låt oss ta detta tillfälle i akt och stärka den rörelse och det engagemang som behöver stärkas, för hur illa det än ser ut och hur mörkt det än är, har vi ett ansvar, vi som inte lever under USA-finansierat israeliskt bombardemang, att se ljuset.
”Ibland är drömmar det enda vi har kvar”, säger någon till Mohammed Assaf i filmen ”Idol”. Han tog sig från Gaza till Kairo, gick vidare och vidare och vidare – för att till slut vinna Arab Idol 2013 i Beirut. Filmen är baserad på en sann historia. Låt oss göra verklighet av de drömmar vi har kvar.
Den 4–11 maj ska vi fylla Malmös gator med kreativa protester, vackra sånger, teaterworkshops, muralmålningar. Modevisningar där khaffiyan används som shorts, bikini och burkini. Seminarier om anti-kolonial kamp och massa, massa falafel, hummus och annan palestinsk mat där olivoljan inköpt från Palestina ska ringla över pitabröd med zaatar. Vi ska lära oss dansa dabke och sjunga sånger av Marcel Khalife och Mohammed Assaf: ”Sjung för vår kamp och gör det från hjärtat.”
För övrigt… kan vi snart gå ut och göra ett Ronja Rövardotter vårskrik!
