Krönika: I väntan på misshandeln...

Jag tänker att det varken är den första eller sista gången det händer mig. Jag stirrar på dem. Synar ansiktena, ilskan i dem. Söker ögonkontakt. Ingen av dem möter min blick. Det är lättare att förnedra någon om en inte ser den som en människa. 

Jag väntar på att de ska misshandla mig. Att de ska riva av mig de neongröna leggings som de pekar och skrattar åt. Jag har ingenstans att fly. Nästa station är flera minuter bort. Om de vill slå sönder mig är det vad som kommer att ske. Jag känner ett obehagligt lugn inför den insikten. Ett lugn inför att det inte ligger i mina händer. Jag är en bög i ett homofobiskt samhälle. Det här vad som kan ske. 

Det enda jag kan göra är att inte låta dem se att deras ord bryter ned mig. Så jag vägrar vika med blicken. Om de ska slå sönder mig ska de veta att de slår sönder en människa. Station efter station fortsätter de att spy sin homofobi över mig. Till slut kommer deras stopp och de går av. Knuffar till mig på vägen ut. Pekar fuck you genom fönstret.

Jag sitter kvar rakryggad. 

När jag berättade om den här händelsen för en bekant var första reaktionen: ”Du måste flytta från Husby, det är inte säkert där”. Personen tog för givet att förövarna kom från ”invandrarförorten” jag bodde i. 

Under mina sex år i Husby fick jag ofta frågan om hur det var för mig som öppen bög att bo där. 

Det faktum att jag aldrig någonsin hade utsatts för något där, men ofta gjorde det när jag satte min fot i innerstaden, möttes alltid med samma förvåning. Det var som att de vita medelklassmänniskor som frågade hade bilden av att det är i ”invandrarförorten” som homofobin flödar och inte i deras egna homogena kvarter. 

Nu menar jag inte att det inte finns homofobi i Husby och på liknande platser. Tvärtom, min poäng är att homofobin genomsyrar hela samhället. Det problematiska är att människor förskjuter homofobin till något tillhörande ”de andra”.

Det påminner om Sverigedemokraternas retorik där de skrämmer med att det är muslimer som för in kvinnoförakt och homofobi i Sverige, samtidigt som partiets företrädare uttalar sig kvinnofientligt och homofobiskt så fort de får chansen. 

I slutändan handlar det om att försöka syna sig själv och sina egna privilegier. För de som tillhör normen är det lätt att tro att vi lever i ett öppet och tolerant Stockholm. Men vi som står utanför normen känner fortfarande av de kalla vindar som blåser genom staden. 

Och i värsta fall, slagen.

Linus Fremin
Frilansjournalist, tv-nörd och Solnabo