Skuld och skräck.
Jag sitter på ett litet skabbigt hotell i Småland och tänker på alla kyrkor jag såg på vägen hit genom tågfönstret.
I detta fattiga Småland skrapades det ändå fram resurser för att bygga kyrkor, ofta var det adelsherrar som bekostade byggena, så att deras namn sen skulle nämnas av generationer av tacksamma präster.
Hela den heliga romerska kyrkan är byggd av dom rikas dåliga samvete och skräck för skärselden.
Sen kom reformationen i norra Europa och rev ner allt prål häroppe, men likförbannat är kyrkorna mäktiga byggnader.
Kanske är kyrkorna byggda av längtan också, efter ett förlorat paradis.
Även om det egentligen inte var ett paradis så tror jag att alla vi bär på ett drömt förflutet, en barndom eller en forntid, när livet liksom var heligare och mer fantastiskt.
Katedralerna som finns här och var, i Köln och i Rom och sådär, är kanske en slags ersättning för dom katedralslika skogar som ödelades för att den europeiska civilisationen skulle få plats.
För dom tusenåriga ekar och bokar som aldrig mera syntes till.
Vad vet jag?
I vår avförtrollade tid där allt ska mätas och vägas på kapitalismens guldvåg, där allt har ett pris, blir det ovärderliga värdelöst.
Ett ekosystem kan ingen sätta ett pris på, så därför kan det lika gärna förstöras.
Man förstör det genom att sätta ett pris på dess enskilda delar.
Ett kilopris på träden.
Skogsindustrin berättar för oss att det nu finns fler träd i Sverige än vad det nånsin funnits.
Dom skickar ut Gunde Svan i en trädplantage och spelar in en reklamfilm för grön bensin, dom inbillar oss att vi ska rädda klimatet genom att elda upp träden. För träden är ju förnybara och för varje träd vi tar planterar vi två nya.
Min största kvarvarande uppgift här i livet är framför allt att bygga nätverk i jorden.
Det är bara det att det ovärderliga, osynliga nätverket som är en skog utplånas.
En skog är ett nätverk av bakterier, svampar, växter och ätande, bajsande djur. Det är så matjorden i den här världen har byggts upp.
När skogsindustrin tillverkar ett kalhygge så är det inte bara träden som utplånas, det är ett helt underjordiskt ekosystem som försvinner. Och det dröjer väldigt länge innan det kommer tillbaka, även om man sätter dit en monokultur av barrträd.
Och markens urgamla förmåga att binda koldioxid från luften, att bygga matjord, bryts långsamt ner.
Detta är vetenskapligt bevisat.
Vetenskap är en bra sak. Det är farligt med dom här angreppen mot vetenskapen som börjat dyka upp.
Ni vet dom här högerextrema pajasarna som ifrågasatte vaccinet under den senaste, men tyvärr inte sista pandemin.
Ni vet dom där högerkristna jävla idioterna i USA som tror på en bokstavstolkning av Gamla Testamentet, som vill krossa evolutionsteorin och ställer till ett helvete för kvinnor.
Men vetenskapen är inte som en bibel som är huggen i sten, vetenskapen tar inga sanningar för eviga, vetenskapen är hela tiden öppen för nya evidensbaserade fakta.
Vetenskapen måste också inse sina begränsningar, det går inte att ordna in mänskliga och samhälleliga processer i enkla matematiska formler.
Det trodde marxisterna förr, det tror en jävla massa puckon till nationalekonomer nu.
Det är därför vi fått sån där skit som new public management.
Och hela diagnosticeringhysterin inom psykiatrin.
Du kan inte förklara en människas hela liv genom att säja att hon/han har adhd.
Du kan inte förklara kriminaliteten i samhället med genetik.
Vetenskapen kan missbrukas om den hårdvinklas och utesluter fakta.
Gud vad jag sitter här och predikar, men i denna småländska ödslighet tänker jag att vi måste förstå att det finns saker som är omätbara.
Att det inte går att sätta ett pris på livet.
För en månad sen satt jag ute på Stora Karlsö och skrev förra krönikan för Dagens ETC. Då tittade jag på havet och tänkte en liknande tanke, att havet är omätbart.
Det var det som gjorde att folk trodde att dom kunde slänga skräpet i havet hur mycket som helst, det bara försvann ju.
Häv det i fjära, säjer dom fortfarande i norra Norge. Häv det i fjorden.
Och havet tar emot. Allt vi inte vill ha.
Men nu har det vi inte vill ha börjat dyka upp i blodproven. På människor.
Mikroplasterna är nu här för att stanna. I vårt blod.
På Stora Karlsö lärde jag mej också att 90 procent av fiskarna vi tar upp från Östersjön blir till foder för minkar och lax.
Så den nyttiga laxen vi äter har byggt upp sina fettlager med fisk från Östersjön. Som är full av onyttiga fetter.
Ät inte lax. Bär inte minkpäls.
Saker hänger ihop. Allting blandas.
När kristendomen är som bäst är det vad den predikar. Att vi hänger ihop. Att vad ni gör mot mina minsta bröder gör ni också mot mig, som Jesus sa.
Jag är med i en kör hemma i min kommun. Där är alla välkomna. Ukrainare, kongoleser och syrier.
Norrlänningar och Farstabor.
Vi fikar och sjunger och pratar stapplande svenska.
Förutom min fina fru är en präst en drivande person.
Det finns präster nuförtiden som gör fantastiska saker för att nätverken här på jorden inte ska slitas sönder.
Detta gör dom trots att kyrkan och kristendomen har en blodig historia.
Jag föredrar att göra saker med dom, istället för att bara sitta och snacka med folk som har väldigt sunda vänsteråsikter, men inte gör ett skit.
Nätverken här på jorden har inget pris, men utan dom är vi rökta.
Vi måste bygga nätverk, osynliga nätverk mellan människor.
Osynliga nätverk i jorden.
Min största kvarvarande uppgift här i livet är framför allt att bygga nätverk i jorden.
Att bygga matjord.
Hjälpa jorden att binda koldioxid, att bygga kol.
Att underlätta fotosyntesen.
Tekniken finns sen miljontals år.
Det är bara att sätta igång.
