När jag gick i högstadiet på det som då hette Holmens skola höll saker och ting på att gå åt skogen. Jag var 15 år, hade nästan inga vänner och var nära att halka utanför det mesta. Varken skola eller fritid hade något att erbjuda. Jag var en enstöring som höll på att bli en kuf. På den vägen är det kanske fortfarande, men i alla fall…
I det läget fanns det någon som såg och förstod. Det var teckningsläraren Mona Grafström. Bland eleverna var åsikterna om henne delade. Somliga menade att hon var onödigt sträng. Det kanske berodde på att hon tog teckningsämnet på allvar. Nu stoppade hon mig i korridoren med en nyckel i handen.
– Här Peter, sa hon, ta den här. Du kan vara i teckningssalen när du vill och ingen annan är där.
Jag var absolut inte bäst i klassen på att rita. Där fanns till exempel Jan som var suverän på att teckna fåglar och kopiera figurer ur tidningen Mad. Och en annan Jan som hade flödande och originell fantasi. Han blev senare överläkare. Jag tog dock teckningsämnet på allvar även jag och kanske var det detta, och glidningen mot ett utanförskap, som Mona hade sett.
Teckningssalen blev en fristad för mig. En plats för individuell utveckling. Så småningom gjorde jag en stor teckning där som jag lite senare fick med på Länets konst, Örebros motsvarighet till Liljevalchs vårsalong.
Jag förstod och uppskattade Monas gest redan då. Hon gjorde inget väsen av saken. Visst pratade vi ibland med varandra men hon försökte inte vara någon kurator. Det var mest upp till mig själv vad jag ville göra av hennes erbjudande. Jag tror att det förändrade mitt liv.
Skolämnet Teckning blev ungefär vid den här tiden moderniserat och omdöpt till Bild. Statusen höjdes något men fortfarande tyckte lärarkollegor och elever att det inte var ett riktigt och viktigt skolämne.
Det där hänger nog ihop med den allmänna bristen på respekt för bildkonsten. Till exempel kan dagstidningar skriva rätt uppslaget och urskillningslöst om i stort sett vilken amatörkonstnär som helst men skulle aldrig komma på tanken att uppmärksamma amatörförfattare eller hobbyhistoriker. De kunskaper som finns om bild gills liksom inte.
I dag rustas bildämnet ner i skolan. Bildsalar och andra resurser skrotas. I gymnasiet är bild inte längre obligatoriskt och har därmed försvunnit från ett stort antal skolor. Den rödgröna regeringen verkar inte vilja återställa detta.
Samtidigt lever vi i en tid då vi kommunicerar alltmer med bild, där de som vill att vi ska köpa just deras varor använder alltmer sofistikerade metoder och där det blir allt svårare att orientera sig i informationsflödet.
Det laboratorium för kritiskt tänkande som skolornas bildsalar skulle kunna vara har stängt dörren. Resultatet är att vi blir dummare.