En elev hävdar med endast ett barns okritiskt granskande ögon att en man som satsat 20 kronor på ett spelföretag vann flera, flera miljoner. Barnet ser drömmande ut över det eftersatta miljonprogram där hen bor och tänker inte på att kommunens politiker (läs Landskronas) just sålt hen och hens familj (allmännyttan) till ett knasrikt fastighetsbolag som vill ”bygga bort fattigdomen”. Istället tänker barnet på sin 20-kronorsedel som bränner i fickan. Reklamkanalen har inte nämnt utförsäljningen av allmännyttan. Dessutom är allmännyttan inget välkänt begrepp i socioekonomiskt svaga grupper. Ordet är i sig en kontradiktion – ett ord vi arbetar källkritiskt med i läsförståelsegruppen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Vad skulle du göra om du vann flera, flera miljoner, Ann?”

Mitt urtrista svar att jag inte tror på tur, reklam, Gud, Allah eller kapitalister vill hen inte lyssna på. Hen vill drömma vidare och jag ändrar mig. Jag ska satsa alla mina miljoner på grävande journalister som aldrig behöver tänka på annonsintäkter, prenumeranter eller aktieutdelning.

Hen ska bygga ett lyxhus till sin arbetslösa och alkoholiserade mamma – med pool.

Vi skålar i hallonsaft. Any day now!

Det tog några veckor innan jag själv hörde ”nyheten”. Bettingföretaget maria.com meddelar med en käck reporterröst – satsa lite, vinn mycket. Strax därpå sätter Marabou sin gula docktant i en tv-studie för att sälja in en ny smak och ytterligare något senare hör jag möbelföretaget Lammhults rapportera någonting om att semestra hemma, med en inbiten manlig radioröst.

Det är också i den här vevan den ”riktiga” nyheten om Donald Trump kommer – att tv-bolagen i USA älskar honom och ger honom gratistid för att höja tittarsiffrorna – en nyhet om hur man bedriver propaganda. Mediekoncernerna jublar. Donald Trump glider in som presidentkandidat på grund av att han har en skojfrisk frisyr och säger nedsättande saker om kvinnor, invandrare och terrorister, ungefär som en stand up-komiker säger roliga saker om feta personer, homosexuella kurder och pingstvänner. Eller som David Batra när han skojar om att leva med sin frus Säpoagenter. Det blir liksom inte så allvarligt.

Donald Trumps retorik är den kränkte vite mannens. Han river ner applåder för att man inte tror det är sant. Så härligt att någon vågar säga rakt ut vad den vite kränkte mannen inte fått säga på mycket länge för att alla dessa fula, rabiata fruntimmer höjt ett varnande finger.

Donald Trump kanske fått replikerna från några av världens mest sedda tv-serier – Homeland, House of Cards och Scandals – välregisserade, välklippta och dramaturgiskt knivskarpa fiktioner om Vita huset, CIA och spioner som dör som patrioter för sitt land. Förvirrande likt verkligheten. Presidenter som döljer sina respektive maktbegär, sexmissbruk och lönnmord via aningslösa människor som ”läcker osanningar” till skvallerpressen för en spottstyver och får drevet att springa som ungar till Tivolis godisregn.

De riktiga journalisterna skjuts ihjäl. Antagonisterna är i samtliga fall al-Qaida eller månne en journalist som är sanningen på spåret. Eller så blandar Donald Trumps talskrivare repliker med stulna skämt från de största komikerna.

Så ock i Sverige. Åsa Romson är inte rolig, kanhända är hon kunnig i strandrätt och klimatfrågor men dödstråkig att lyssna på. Tråkiga människor göre sig icke besvär. Har Miljöpartiet ett öppet sinnelag och välkomnar medlemmar från flera läger så kan både Femen, en feministisk grupp som visade brösten för Fredrik Reinfeldt, och Mehmet Kaplan, en bostadsminister som haft kontakt med islamister, uteslutas, det är lite beroende på tv-tid.

Jimmie Åkesson tar sin retorik från sandlådan – ”Men du då?”, ”Om inte jag får, så får inte du heller”, ” Muslimer har snott min spade och nu vill jag ha tillbaka den”. Han höjer tittarsiffrorna och får Alliansen att dansa hambo och sina ”värsta fiender”, miljöpartister, att gråta i direktsändning, vilket är förfärande omedialt, svagt, regeringsodugligt och löjligt. Jimmie Åkessons kontakter med nazisterna är lika ointressant som Ingvar Kamprads kontakter med nazisterna, gammalt groll om patriarkala strukturer, revirpinkande och manliga uniformer. Inte kul liksom.

Därför sjunker förmodligen tittarsiffrorna på SVT Forum när den ene efter den andra begär ordet och säger Tack Fru Talman.

En personlig mental tränare sa en gång till mig att varje människa ägnar upp till 80 procent av sin tid till att dölja saker – sin sorg, sin vrede, sin historia, sina misstag, sina sexfantasier, sina lögner. Man vill inte bli avslöjad liksom, varken i tv eller inför grannarna. 80 procent av en snittålder på 80 år är 64 års döljande, eller 64 år på sociala medier där man själv bestämmer vilken person man vill vara.

Hur mycket tid ägnas åt att dölja vad FRA gör egentligen och vilka aktier som ligger i Carl Bildts portfölj? Och vem ska ha råd att undersöka det nu när ingen svarar när Janne Josefsson ringer och många skitbra journalister är arbetslösa?

I Sverige skjuter vi inte ihjäl journalister, vi gör dem arbetslösa, och skyller på pengarna som gottar sig i paradiset.

Men var skillnaden mellan fiktion och verklighet går vet inte ens vi som rapporterar om sanningen bakom lögnerna för vi ägnar 80 procent till att dölja det faktum att vi inte vet.