Krönika: I Stockholm är det okej att riva kulturhistoria

Jag har ett svartvitt foto där mamma i sirlig stil skrivit ”taget från Katarinahissen, omgjorda Slussen” på baksidan. Man ser Slussens fyrklöver, Saltsjön, Riddarholmskyrkan och den runda Kolingsborgsbyggnaden. Det får mig att fundera över vilken nybyggnation jag skulle vilja fota? Waterfront? Nja.

Häromveckan bländades jag av ett vitmålat Kolingsborg, lika vitt som leendet på någon ”känd från tv”. Till och med fönsterrutorna var vitmålade och i toppen vajade en vit flagga på en lika vit stång. Stockholm konst har låtit måla byggnaden och bjudit in flera graffitikonstnärer att måla på den vita ytan. 

Sedan när behöver graffiti en vit duk? På Stockholm konsts egen hemsida kan man läsa att ”detta är en introduktion till graffitins möjligheter då det hanteras som konst”. Men efteråt ska ju allt rivas? Då förvandlas graffitin åter till klotter och kan saneras tillsammans med hela Kolingsborg. Tänk om man i stället bjudit in ”riktiga” konstnärer som Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström. Om de hade stått där i blåsten och målat, hade man lika lättvindigt kunnat riva då? 

Kanske spelar det ingen roll, för vad ges ett värde i dag? Vad skulle rivas i Stockholm och skapa en folkstorm? Wi-Fi nätet, utan tvivel. Och mer? I Stockholm är det helt okej att smasha kulturhistoriskt viktiga byggnader.

Ungefär etthundratjugoåtta byggnader av kulturhistoriskt värde har rivits i Stockholm under de senaste tio åren, skriver Svenska Dagbladet. Ett femtiotal av dessa pekades av Stadsmuseet ut som särskilt eller synnerligen värdefulla. Det hindrar nu inte maktens bandvagnar. Kolingsborg kommer, vad jag förstår, att tillsammans med Debaser och fyrklövern jämnas med marken. Liksom förut Klarakvarteren.

En stad behöver sina minnen liksom jag behöver mina. Det stärker identiteten av både människa och stad, skapar en kärna och en puls. Man kan invända att jag inte vet något om stadsplanering. Men staden är också min, eftersom jag bor här och lever mitt lilla liv på dess gator. 

För mig är Kolingsborg en kall öl och hänförande utsikt över Saltsjön och sommarens luftballonger. En plats mamma tyckte var så vacker att hon fotograferade och tog med i flytten till Småland. Bevarade fotot där i över sextio år. Men Slussens trafiklösning är även uppmärksammad långt utanför Sverige som en mästerlig arkitektonisk lösning.

Vad som ges ett värde i dagens Stockholm är svårt att förstå. Man rätar upp och jämnar ut. Klär in fasader i plåt. Rent maskinellt finns kanske inga invändningar. Men vem tillhör staden?

Annelie Carlsson är skribent och problemlösare. Har jobbat inom hemtjänsten i många år parallellt med sitt skrivande.