Det känns tungt att skriva den här texten, men jag biter ihop och försöker ändå. Precis som man får göra med det mesta – det känns som att hela mitt liv handlar om att vara en vaxduk: ta skiten, låta den rinna av, fortsätta jobba (inte att jobba som en vaxduk, men jaja, ni fattar).
Min väska har precis blivit stulen. Inuti låg förutom en bok en handduk täckt med bebisspyor, en plånbok med några hundralappar i och min skrivbok. Den senare innehåll en massa anteckningar, citat, en text jag just skrivit klart men inte fört in på datorn (karma, vad har jag gjort?) samt utkastet för nästa krönika. Den jag nu skriver om, från minnet. Kanske är det lika bra så.
Jag tillbringar hösten i Spanien, där jag jobbar halvtid samtidigt som jag är föräldraledig på halvtid. Min partner är också frilansare, så vi bestämde oss för att slippa frysa ett tag och ta en paus.
I Spanien är min dotter en pojke, i alla fall enligt alla som ser henne. Hon har inga rosa rysch-pysch-kläder och inget hål i örat (en spansk tradition där man ofta piercar flickors öron redan på BB) så det måste vara en pojke, tänker de. Samtidigt kan jag förstå behovet av att veta kön – språket här är mycket mer könsbaserat än det svenska. Här ändras till exempel de flesta beskrivande ord utifrån om det är en tjej eller en kille man pratar om. Jag som i vanliga fall är måttligt intresserad av hen-begreppet blir genast mer positivt inställd. När de frågar om könet testar jag lite olika, ibland är hon kille och ibland tjej. Det är rätt kul att se vilka ord folk använder för att prata med barnet efter det.
På det hela taget är Sverige, som alltid när jag bott i andra länder, en idealisk dröm med avståndets skimrande filter. En plats där allt funkar.
Jag skäms nästan när jag berättar för människor jag träffar här om den svenska föräldraledigheten. Här har man fyra månader, och många tvingas lämna in sina små spädbarn på särskilda bebisdagis när de måste tillbaka till arbete. Fyra månader! När jag träffar en sådan förälder tummar jag lite på sanningen när de frågar hur länge vi får vara hemma. ”Eh… några månader… och så får den andra föräldern vara hemma några månader… jag minns inte exakt”. Jag vet inte hur många i 30-årsåldern jag träffat som säger att de vill ha barn, men inte har råd. De vill vänta och spara pengar så att de kan vara hemma lite längre med barnet. Den här oron slipper de flesta svenskar, med löftet om 1,5 års samvaro med barnet som en trygghet i ryggen.
Samtidigt som det mesta i det svenska välfärdssamhället monteras ner eller riskerar nedskärningar verkar föräldraförsäkringen stå relativt ohotad. I stället höjs taket, så att höginkomsttagare kan få mer i ersättning vid föräldraledighet. Vad beror det på? Jag tänker att det handlar om något så enkelt som det faktum att föräldrapenningen används av i princip alla svenskar som får barn. Även de rika.
I ett svagt ögonblick tänker jag att det kanske vore bra om fler rika och mäktiga råkade ut för sjukskrivning som leder till utförsäkring, eller arbetslöshet som leder till Fas 3. Då skulle nog systemets brister åtgärdas illa kvickt.
För även om de flesta av oss måste gå genom livet enligt vaxduk-bit-ihop-fortsätt-principen kommer många till en punkt när det inte går längre, det blir en reva i tyget. Frågan är bara när den dyker upp.
