BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nästan ingen i min generation 1980-talister är folkbokförda i tid. Inte ens på mitt födelsebevis, som utfärdades flera månader efter att jag föddes, står min rätta födelsedag. Det är skrivet med liten handstil på den vita pärmen av min farbror. Jag folkbokfördes 1993, nio år efter att jag föddes. Innan dess var det inte möjligt. Farsan höll på med revolutionär verksamhet, och levde med fem olika identiteter. Folkbokföring utan båda föräldrarnas närvaro skulle väcka misstänksamhet. Det var bättre att inte finnas i registret.
Vare sig man visste eller inte när man var född, så spelade det ingen roll. På irakiska folkbokföringskontor sattes det i system på 80-talet att registrera irakiers födelsedagar i april, månaden då Saddam föddes, och i juli, månaden då Baathist-partiet kom till makten 1968. Arabisk-socialistiska Baath-partiet ockuperade födelsedagar också.
Många migranter bär på födelsedagshemligheter. Våra födelsedagssanningar gör oss inte insläppningsbara i de priviligierades förborgade rum. Min far föryngrade mig med två år för att övertyga migrationsverket att jag var under 18. Jag var under 18 då. Men jag var överviktig och hårig. Han ringde gång på gång, sa att jag skulle banta innan intervjun på den svenska ambassaden, annars skulle de inte tro att jag var under 18. Jag hann inte gå ner tillräckligt. Även om jag hade rakat mig väl på intervjudagen trodde inte intervjuaren att jag hade ett helt år kvar tills jag skulle fylla 18.
Jag kände mig förnedrad. Förnedrad över att behöva ljuga om att jag var två år yngre än vad jag egentligen var, förnedrad över att inte blir trodd. "Vi kanske borde säga sanningen", sa jag till far strax innan intervjun på ambassaden. "Sanningen är inte värd ett skit för dem", sa han. Jag vägrade tro på honom.
Jag vägrade tro att det gallringssystem som Sverige och världens andra herrar har skapat för människor inte utgår ifrån deras egentliga, unika förutsättningar, utan de privilegierades rädslor, fördomar och normer.
Jag är insläppt nu men utan de födelsehistorier som har skapat mig och mina nära och kära. I mig bor den röda snön som föll under den första världskriget, då min farfar föddes. Mitt kött minns svälten som han genomlevde. I mina drömmar faller de bomber som farmor gömde sig från, i grottor, då min faster föddes.
Och jag minns när min yngsta syster föddes. Mina föräldrar levde i stan, jag och min andra syster levde i byn. Min mor kom tillbaks till byn, där hon kunde bli assisterad av Poore Xec, barnmorskan som hade hjälpt oss alla till världen. Men det är en annan sak som är förknippad med hennes födelsedag.
40 dagar senare attackerades vårt hem i stan av islamistiska extremister. De tillfångatog hela familjen, även min 40 dagar gamla syster. Jag kommer inte exakt ihåg vilket datum det var hon föddes, jag vet inte om hur det skiljer sig från det som står i hennes personnummer. Men jag kommer ihåg hur regndropparna föll, hur de smattrade mot cementgången på vår veranda. Då var Poore Xec därinne och hjälpte mor att föda min vackra syster till världen.
I mina tre födelsedagar bor mina förtryckare och tillfångatagare. De påminner mig om vilka gallringssystem jag och mina likar tvingades igenom för att bli legala och hur mycket av vår själ som slets ifrån oss av demarkationslinjernas taggtrådar.
Men inga taggtrådar kan slita dem ifrån mig. Dessa regndroppar.
