Jag hör de palestinska barnens skratt när jag drömmer om kriget, på natten och på dagen. De flockas runt mig och så frågar de vad jag heter. Och när jag svarar America, så skrattar de och när de slutat skratta så frågar de igen och skrattar igen. Sommaren 2002 är jag mänsklig sköld, en av alla Internationell Solidarity Movement-aktivister som är beredda att använda våra kroppar för att ställa oss mellan israeliska ockupationsmakten och palestinier. Jag är 26 år och har för länge sedan bestämt mig för att jag inte ska skaffa egna barn. När jag sedermera skaffar mig tre, så lär jag mig att barn kan upprepa saker de tycker om i oändlighet.
What’s your name?
America.
Skrattsalvorna.
”Aldrig glömma och aldrig förlåta” är en mening jag läser ofta i de mängder av Instagraminlägg om Palestina jag dagligen ser i mitt flöde.
Jag kommer aldrig glömma Rodney King. Jag gick på högstadiet. År 1991, före internet och smartphones, filmar någon med en videokamera polisens brutala misshandel av en svart, obeväpnad man. Vi ser alla samma sak, en svart man som ligger ner och fyra vita poliser som slår och slår. Det kommer att få konsekvenser, är vi övertygade om.
Några månader senare frias poliserna.
Även innan videokameran existerade kunde människan se orättvisa och övergrepp. En del valde att blunda, andra att tolka vad de såg på ett annat sätt. Ingen kan undvika att se det som sker i Gaza idag. Bilderna och filmerna är överallt. Alla ser. De som går på högstadiet nu, som jag gjorde då, alla de barn i Sverige som har rötter var som helst utanför Europa ser hur kvinnor och barn dödas av en ockupationsmakt uppbackad av USA och EU. De ser hur det som kallas för världens största utomhusfängelse till ytan har krympt och hur 1,5 miljoner palestinier nu svälter inför våra ögon. De ser att västvärldens tal om folkmord, krigsbrott och humanitära insatser bara är tal, tal som gäller för dem som västvärlden väljer att rädda, att hjälpa, att vara barmhärtiga mot. De ser, vi ser, att palestinier inte tillhör dem. Västvärldens civiliserade förljugenhet. De ser den.
Jag kommer aldrig att glömma Bagdad Bob. Han är Saddam Husseins propagandaminister när USA inleder sitt anfallskrig mot Irak 2003. På tv säger han att Irak kommer att segra, att de irakiska soldaterna är tappra, att motståndet är framgångsrikt. Den som har ögon ser att han ljuger. Jag tänker på Bagdad Bob när jag hör USA:s utrikesminister Blinken, Frankrikes president Macron och Sveriges utrikesminister Billström säga att det inte pågår ett folkmord, att pengar till det FN-organ som är de enda som kan stävja svälten måste dras in, att Israels krigföring är proportionerlig. Den som har ögon ser att de ljuger.
Jag hör de palestinska barnens skratt för att jag också hör deras gråt. Jag minns en natt i ett flyktingläger i Jenin 2002. Månader innan vi kommer dit har den israeliska ockupationsmakten utfört en massaker där. Vi bor i palestiniers nya hem, deras gamla har jämnats med marken. De bjuder oss på bröd, olivolja och zatar. På natten åker israeliska tanks utanför huset där vi bor. Vi sover alla i det stora rummet och när marken skakar gråter barnen av skräck.
Att aldrig förlåta innebär att dra politiska konsekvenser av det man ser och agera.
What’s your name?
America.
Skottsalvorna.
I mina drömmar överröstar skratten gråten.
För övrigt ser jag fram emot Littfest i Umeå.
