Någon annan reagerade i sin tur: “Du vet inte vilka problem jag har! Ja, jag har ett hus, men det här är den värsta sommaren i mitt liv!”. Och så var diskussionen igång.
Kärnan handlade om arv: vad är vi födda med, och vad är det att ha, eller att inte ha? Den förfördelade av oss upplevde sig, trots högskoleutbildning och fast jobb, fortfarande som utanför, brännmärkt, berövad naturlig tillgång till sådant vi andra förmodades ta för givet.
När jag tänker på vänner jag har som är mycket välbeställda, i förekommande fall rentav mångmiljonärer, förstår jag vad hon menar. Tanken på hur det skulle vara att inte behöva oroa sig för pengar är svindlande, och ibland retar det mig att mina rika bekanta inte verkar ständigt överlyckliga. Vad de än råkar ut för kommer de aldrig någonsin att bli vräkta, aldrig behöva göra sina barn besvikna, aldrig välja mellan mat och nya städartiklar.
Sedan tänker jag på en av mitt livs största läsupplevelser: Edward St Aubyns romansvit om Patrick Melrose, den incest- och sadismimpregnerade överklasspojken som växer upp och knarkar sig halvt till döds med alla sina många pengar. Men mest tänker jag på de lågintensivt förtvivlade, ångestpiskat överprivilegierade affärsjurister jag en gång hade det tvivelaktiga nöjet att möta. De hade hyrt in mig och en skådespelarvän som narrar till sin kickoff-middag. Vi skulle underhålla herrskapet med anekdoter ur kulturpatraskets värld. Den existentiella smärta jag konfronterades med var så kompakt att jag kastade huvudet bakåt och gol upp mot himlavalvet när vi äntligen släpptes ut. “Jag är inte affärsjurist!”, gol jag, rusig av tacksamhet.
När jag tänkt färdigt på allt detta tänker jag på mig själv, mitt eget arv – hur det ser ut på håll respektive inifrån mitt faktiska liv. Jag vet att många tar för givet att jag är “född in i kultureliten”. Ja, en del tror rent av att jag har “vuxit upp i Svenska Akademiens lägenheter”, trots att min enda koppling till det fordom vördade sällskapet uppstod år 2006, när jag var 31 år fyllda. Andra tror att jag är rik för att jag har varit med i teve. Jag måste nog inte påpeka det: allt är icke vad det synes vara.
Både som barn och som vuxen har jag fått uppleva penningbrist på räkna enkronor- och boka möte med socialsekreterare-nivå. Som ung var jag vräkningshotad flera gånger, eftersom jag inte hade pengar till hyran.
Räcker det? Får jag vara med då? Antagligen inte. Ty mina bokhyllor har bågnat sedan den dag jag föddes, och jag har alltid haft ett nätverk som kunnat rädda mig. Som barn hade jag min mormor som kom åkande med infrysta grytor och hundralappar. I dag har jag många som säkert skulle hjälpa mig att hitta jobb eller låna mig fem tusen om det knep. Minnet av fattigdomens förödmjukelse sitter kvar – men något säger mig att jag bör hålla tand för tunga. I min panna sitter en stämpel, och på den står det PRIVILEGIERAD – rättstavat, naturligtvis.
Vilket förhållningssätt är rimligt? Ska jag skälla ut mina vänner nästa gång jag besöker dem i sjurummaren på Östermalm? Avsäga mig alla mina uppdrag och leva ett liv i askes – för vem? Och vad vinner vi på att inte kommunicera, utan endast anta att vi inte kan förstå den andre, och låta varandra vara i fred? Jag har inget svar. Men jag skulle vilja prata om möjligheten att prata – utan att göra varandra illa.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
