1912 talade Hjalmar Branting i Krokängsparken inför 10 000 göteborgare. Branting blev 1920 Sveriges förste socialdemokratiske statsminister. Talade i Krokäng gjorde också Brantings finansminister, skomakaren Fredrik Vilhelm Thorson och Kata Dahlström, en av det tidiga 1900-talets mest eldfängda socialistiska agitatorer. Berömd för att 1908 ha agiterat medan hon gick baklänges genom Jonsered, följd av sina åhörare. Kata tilläts inte hålla något möte, men gå på gatan kunde ingen förbjuda henne. Under storstrejken 1909 talade Kata Dahlström inför 6 000 arbetare i Krokängsparken.

Detta vet jag därför att jag läst Gösta Carlsons bok, Krokäng – steget före Liseberg. Utan Gösta Carlsons forskning hade denna krönika inte kunnat skrivas.

I dag berättar en skylt vid klubbhuset att Krokäng var nöjespark mellan 1903 och 1934. I övrigt syns ingenting av det förflutna under de hundraåriga ekarna i hörnet av Västra Eriksbergsgatan och Säterigatan. Gömd bland trädtopparna sjunger koltrasten. I gräset har vitsipporna blommat över. Det lyser gult av svalört där tusentals göteborgare en gång vilade ut, roade sig och deltog i politiska möten.

Gösta Carlson citerar en intervju med Anna Simson i GT den 1 maj 1962. Anna minns midsommardagen 1916:

”Vi gav oss iväg tidigt på morgonen och stannade hela dagen. Vi kokade potatis och sill – sillen lades på fat och sattes överst på potatiskastrullen, lättvindig tillagning. Vi låg där i backarna bland goda vänner och hade det trivsamt och skönt, gick upp på dansbanan och dansade ibland, hörde på musik och sång, gubbarna sköt några serier på skjutbanan eller spelade på Ferrishjulet eller kastade ring, barnen åkte karusell eller såg på kasperteater.”

I samma artikel minns Sixten Simson sitt första besök på Krokäng. Han var då tio år:

”Det var musik av en som hette Levin, konservator på museet, och en som spelade dragspel och det var dans och några enstaka slagsmål. Inga arrangemang i övrigt.”

Sixten tycks ha haft otur. Det var många arrangemang på Krokäng, inte minst teater och konserter.

I intervjun knyter Anna Simson an till Krokängsparkens förhistoria. När Göteborgs arbetarekommun 1903 ansökte om att få arrendera Krokäng skrev stadskamreren i ett utlåtande:

”Krokäng är en på Sannegårdens egor belägen med löfträd bevuxen ängsmark, till vilken arbetarfamiljer serskildt från Majorna sedan lång tid tillbaka brukat om söndagarna lustvandra med sina matkorgar.”

Över älven från Klippan till Färjenäs tog sig göteborgarna med färjan ”Bonnafröjda” eller så liftade de med någon av de många småbåtarna.

Den som såg ängsmarkens möjligheter var Herman Lindholm. Han var möbelsnickare från Skåne. Till Göteborg kom han som fackföreningsman. Med tre års folkskola i bagaget blev han motorn i Göteborgs socialdemokratiska arbetarekommun och en av stadens ledande politiker under 50 år. Han valdes in som förste socialdemokrat i stadsfullmäktige 1906 och blev några år dess ordförande. Herman Lindholm engagerade sig i allt och tog även initiativet till Liseberg inför Göteborgs 300-årsjubileum 1923.

Men det började alltså med Krokäng.

Herman Lindholm ville, med Folkets park i Malmö som förebild, förena nytta med nöje. Till Krokäng skulle Göteborgs arbetarfamiljer komma för att en dag i veckan slippa de usla bostäderna och stinkande bakgårdarna. De skulle koppla av, roa sig och delta i politiska möten. Man kan tycka att Slottsskogen låg bättre till, men dit var arbetarrörelsen inte välkommen.

Det var billigt att roa sig på Krokäng men även små pengar behövdes för att finansiera arbetarekommunen och dess tidning Ny Tid.

Första festdagen på Krokäng var den 14 juni 1903. Behållningen blev 28 kronor och 88 öre. Inte mycket, men ändå 10 procent av Arbetarekommunens omsättning.

Festen varade till 1934. Då var sedan länge konkurrensen från Liseberg Krokäng övermäktig. Parken stängdes och revs.

I dag syns ingenting av det som en gång var. Men varje midsommarafton ordnar Eriksbergs IF ett firande med servering och underhållning som i all enkelhet minner om Krokängs tid som Folkets park.