BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Lika lång väg tillbaka!

Det hände att jag gjorde samma sak mot någon annan.

Det var inte en särskilt rolig lek och det var inte heller särskilt roligt när någon sade elaka saker till en eller ens kompis och motiverade sin rätt att vara elak med:

Vi lever i ett fritt land!

Vi har vuxit upp nu, eller åtminstone blivit äldre, och vårt oskyldiga trams tycks ha förvandlats till djupaste allvar.

Människor som gått igenom enorma ansträngningar för att ta sig till Sverige, för att skapa ett liv här, skickas nu tillbaka till en tillvaro som de en gång offrade nästan allt för att försöka förändra. 

Andra människor skriker högt och outtröttligt i yttrandefrihetens alla tänkbara forum att det måste finnas gränser. Om en skriker tillräckligt högt och ihärdigt så kanske det en säger blir sant till slut?

Borgerliga debattörer säger att misstaget som har begåtts är att vi ens någonsin fick människor att komma hit och hoppas. Att vi gav sken av att vårt land skulle kunna erbjuda ett möjligt liv för alla dem som nu möts av ett "Lika lång väg tillbaka". Betyder det att vi redan tidigare borde ha dragit skarpare skiljelinjer mellan människor? Mellan dem som ska ges möjlighet till frihet, rättigheter och ett värdigt liv och dem som inte ska ges den möjligheten. Är det för att vi tidigare var sådana korkade idioter som inte ville tala om volymer och kapacitet? Det som bara för ett drygt år sedan ansågs vara anständigt utmålas nu som infantil naivitet. Jag kanske är lite korkad för jag förstår inte. Har det någonsin funnits någon gränslöshet? Och varför anses det klokt och nyktert att tala om volymer och kapacitet när en talar om människor? Vem har bestämt gränsen för det möjliga? Varför kan vi inte tänka om, improvisera, testa och låta världen förändras? Varför ska inte alla människor ges möjlighet till ett gott liv? Vad har jag gjort för att förtjäna ett bättre liv än mina medmänniskor?

Vår migrationsminister säger: 

– Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar.

Samtidigt som tonåringar i en annan del av världen blir förgiftade i textilfabriker så att tonåringar i vår del av världen ska ha friheten att välja vilka kläder de ska bära.

I de rådande berättelserna är det bara "de" som är beroende av "oss". Västs oerhörda beroende av andra människors arbete, lidande och armod är helt osynliggjort. 

Och tonårspojkarna ur mitt förflutna fortsätter att hånflina och säga:

Vi lever i ett fritt land.

Gör vi det? Lever vi i ett fritt land? Om vår relativa frihet bygger på att andra till varje pris ska hållas på avstånd från friheten så är den inte mycket att ha. Den är inte ens värd att kallas frihet. Kanske hade Janis Joplin rätt när hon sjöng: "Freedom’s just another Word for nothing left to loose". Vi har ingenting kvar att förlora, minst av allt vår anständighet. Den är redan förlorad.