Det är Fredrik Reinfeldt vars erfarenhet från arbetslivet uppgår till ett år som tjänsteman på en bank, resten av tiden har han enbart arbetat politiskt. Det är Göran Persson som suttit i varenda socialdemokratisk organisations styrelse sen han lärde sig gå på två ben.

De finns i nästan alla partier och självklart blir de fler ju närmare toppskiktet man kommer. För många av oss ses detta som ett problem. Politiken borde inte lämnas över helt till människor som själva saknar erfarenhet från arbetslivet, som inte vet hur det är att sakna kapital, oavsett om det är ekonomiskt, kulturellt eller politiskt. Samtidigt är det här något som bara kommer att bli värre, för som det ser ut idag blir kraven på politiker bara tuffare.

Jag är så förbannat glad över att jag inte är en tonåring med politiskt intresse i dag. Tänk på all skit man slängde ur sig under tonåren, allt dumt man sa för att man inte visste bättre. Föreställ dig att allt det skulle finnas sparat och i händerna på dina meningsmotståndare. Varje möjlighet att agera politiskt skulle mötas av skärmdumpar, utskrifter och sidospår om vad du skrev för en massa år sedan. Hur kan du påstå att du vill hjälpa pensionärer idag när du skrev ”gamlingar är så trista” på Twitter för fyra år sen?

Ibland behöver det inte ens vara något ogenomtänkt du skrivit, det kan helt enkelt vara något som går att rycka ur sitt sammanhang och presentera med ny vinkel för att få dig att framstå som inkompetent eller ond. Så inte nog med att du aldrig får skriva något mindre smart, du måste också se till att det inte kan misstolkas på något sätt. Kanske är det bäst om du helt enkelt inte uttrycker dig.

Det finns såklart undantag. Är du med i Sverigedemokraterna och heter Kent Ekeroth kommer du undan med vad som helst. Sen finns det Carl Bildt, men det är en text för sig.

Jag undrar om det i framtiden kommer vara möjligt att engagera sig politiskt på högre nivå om man inte är en broiler. Ska en politiker som kommer utifrån överleva den stenhårda granskningen man utsätts för nu så kommer ändå personen bli bortslipad av all medieträning den kommer tvingas genomgå. Kvar blir den där blanka ytan som bara visar det du tycker om, som aldrig utmanar eller talar från hjärtat.

Det är inte konstigt att politiken handlar mer och mer om PR och allt mindre om ideologi. Det finns inget utrymme för människor längre för människor tänker dumt ibland och innan de hunnit tänka om eller funnit insikt så råkar dumheterna nå ut. Nej, det är inte alltid oskyldigt. Vi har trots allt ett fascistiskt parti i riksdagen som slagit varje rekord i dumhet som finns. Men vi måste ändå ha marginaler. Vi kan inte kölhala alla politiker som råkar göra bort sig. Det måste finnas en viss tolerans.

Svårast i denna fråga är kanske att det inte handlar om att vara mer förstående när de i våra egna läger gör bort sig, utan visa empati och medmänsklighet när motståndarsidan gör det. Det är en önskedröm men jag tror alla politiskt intresserade skulle må bättre om diskussionen handlade mer om vilken politik som drivs istället för vem som driver den.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag tycker avsändaren är viktig. Vi måste själva leva upp till den standard vi sätter.

Ibland funderar jag på att återvända till politiken, men varje gång skrämmer det rådande samhällsklimatet bort mig. Inte nog med att det finns organiserade hatkampanjer som smutskastar och trakasserar de som inte delar fascistiska åsikter – antalet hot mot politiker har också ökat. Även om jag skulle vara fläckfri så skulle jag driva en politik som stod i radikal motsats till högern och Sverigedemokraterna. Det skulle med största sannolikhet leda till att hoten mot mig och min familj skulle öka i styrka. Vem vill utsätta sig själv för det om det går att undvika?

Ge mig en politik av och för människor som själva har erfarenhet från samhällets alla sidor. Ge mig politikern som jobbat hela livet med att tvätta och städa andras kläder och hem, ge mig hen som suttit i callcenter dag ut och dag in som inhyrd extrapersonal utan någon anställningstrygghet. Jag vill se politikern som svär i direktsänd tv när hen talar om klassklyftor, den som fullständigt tappar det när någon behandlas nedsättande på grund av medfödda egenskaper. Det finns en längtan hos mig efter politiker som vågar göra fel, vågar vara fel, men vill leda oss rätt.