VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Själv var jag under en period skräckslagen för att jag nu, när jag inte längre fruktade en graviditet, inte skulle få uppleva den. Kanske var jag infertil? Att få barn var plötsligt inte det minsta självklart. Jag hade tur.

Alla vänner har inte varit lika lyckosamma.  Några har tvingats ge upp och levt sina liv utan barn, andra har kämpat med provrörsbefruktningar eller adopterat. För ingen av dem har vägen varit enkel.

Hade någon av dem – om de haft möjligheten – övervägt att köpa sig ett barn genom att låna/hyra en annan kvinnas livmoder under nio månader? Jag tror det inte. Åtminstone hade de inte gjort det lika lättvindigt som den svenske miljonär, bosatt i USA, som jag läser om i ett reportage.

Han och hans man har fått hjälp av ett företag att hitta en äggdonator. De köpta äggen har befruktats i provrör med de båda pappornas sperma. Det ska bli tvillingar, en pojke och en flicka.

”Vi funderade mycket innan vi satte igång. Är det här rätt? Är det bra? Men vi har inget val. Det här är enda sättet om vi vill vara biologiska föräldrar”, säger miljonären och berättar lyriskt om hur förtjusande surrogatmamman är och hur de ska ”flytta henne” till Connecticut när tiden för förlossning närmar sig.

Det är dyrt men de har råd. Surrogatmamman får en ”kompensation”  motsvarande 378 000 svenska kronor.

USA är ett av få länder där surrogatmödraskap är tillåtet. På andra sidan gränsen, i Kanada, är det förbjudet. Det har nu inte hindrat premiärminister Justin Trudeau att posera på en bild med sin politikerkollega Scott Brison, dennes man och parets surrogattvillingar. Det är en bild som utstrålar glädje och kanske just den öppenhet som Trudeau är så angelägen om.

Hur gick det här till? Ett svar är naturligtvis att tekniken gjort det möjligt. Det går, som i ett svenskt fall, att köpa ett ägg i Ukraina och en livmoder i Indien och känna sig nöjd med surrogatmammans glädje över att hon nu har råd att låta sina andra barn gå i skolan.

Ett annat svar är att vi lever i en värld där allt som kan köpas också kommer att köpas. Inte minst kvinnors kroppar. Prostitution och surrogatmödraskap är två utslag av samma tänkande. Kvinnors kroppar är varor som vilka som helst. Hittills är det, tror jag i alla fall, kvinnor och män som inte kan få biologiska barn som ser surrogatmödraskap som en fin möjlighet. Men vem vet? Kanske det kommer att ses som en möjlighet också för kvinnor som inte vill störa sin karriär, ”förstöra” sina kroppar eller utsätta sig för den risk som varje graviditet faktiskt innebär.

Det är ingen slump att organisationer som Kvinnliga Läkares Förening, kräver förbud och att regeringen, efter tre års utredande, sagt nej till möjligheten.

Men surrogatlobbyn vilar inte. På den svenska organisationens hemsida möts man av idel lyckliga bilder på glada barn. Och när den första nordiska konferensen hölls i Stockholm i augusti diskuterades allt från tänkbara länder till vad man ska tänka på när det gäller äggdonator och vilka dolda kostnader som kan uppstå.

Inte en enda programpunkt handlade om barnen. Hur kommer de att reagera när de får veta att det är en fattig kvinna i Indien eller Kambodja som burit dem?

Och nej. Ingen handlade om kvinnorna i den process som med nyordsterminologi kallas för tredje-parts-reproduktion.