Att titta in i finrummen bara så där. Jag som levt ett kaotiskt liv på gatan i hur många år som helst. Så får jag ett samtal från Odd Fellow Orden, jag är bjuden både till intervju och senare i månaden på middag i deras lokaler. Hur kom nu detta sig, kan vi undra? Jo, jag råkade se en artikel om ”den etiska Orden i mänsklighetens tjänst”.
Det lät intressant då det handlade om att hjälpa andra som har det svårt. Jag kunde inte låta bli att kommentera artikeln och på den vägen är det. De sa faktiskt att de hade googlat mig så de vet vem jag är och jag är fortfarande med på banan. Visst, alla bitar har jag kanske inte förstått.
Men det handlar om godhet och det räcker för att väcka mitt intresse. Vad finns att förlora? Vem eller vilka som blir inbjudna har jag inte en aning om, men jag som gammal stockholmsluffare blev det i alla fall.
Det händer grejer i min vanliga nisch också. Jag fick en förfrågan som sakkunnig i hemlöshet om jag ville sitta med i juryn för Arkitekter utan gränsers allmänna idétävling om hemlöshet, en tävling för visioner, att blicka framåt och se lösningar i stället för att bara harva i orsaker.
Jurysällskapet är också finfint. Arkitekter av olika slag såklart, till och med en arkitektprofessor. Min, sedan flera år, vän och förebild Lars Epstein är också med liksom chefen för Stockholms Stadsmission och sist men inte minst vd:n för Stiftelsen Hotellhem.
Att lilla jag från gatan nu fått lära känna dessa mindre fjäderlätta individer i samhället. Ja, han som ansvarar över Stiftelsen Hotellhem där jag faktiskt bor är ju lite skoj och vi har det väldigt skoj tillsammans! Vi kommer bra överens allihop där vi stötte och blötte tillsammans i juryarbetet.
Visst, jag kan tycka att språket som används är lite svårt men jag tar mig igenom det också. Nu har vi träffats ett antal gånger och något som slog mig vid det senaste tillfället, den röda tråden oss emellan, är den fantastiska förmågan att vara social och tillmötesgående. Och vilken kraft jag kände i atmosfären då vi första gången individuellt själva gick genom montrarna av inskickade förslag.
Alla jobbade frenetiskt med sina anteckningar. Sedan började det svåra. Många vinklar, många ord, många förslag. Men som genom ett trollslag sorterade vi bort det ena efter det andra och utsåg en vinnare. Sen gäller det att hålla käften till allmänheten om vad vi kommit fram till. Det har legat på min tunga många gånger att i alla fall få säga något till någon om hur arbetet går. Resultatet kommer att offentliggöras den 17 oktober 2015. Till dess, mina läppar är förseglade.
Det är ju såhär, gott folk! Vi samlar på oss allt möjligt under livsresans gång. I dag har jag förstått att inte bli förvånad över vart jag hamnar någonstans i livets skala och spektra! Jag är ju inte född i farstun precis, men däremot har jag levt i farstun i hela mitt liv. En farstu är ju en passage, eller hur? Därför är det svårt för mig att tänka fyrkantigt. Och i en farstu finns utrymme för många dörrar! Dörrar som kan öppnas. Det är bara att kliva in!
