Jag var 26 år gammal när min mamma lärde mig det viktigaste jag kan. Nog hade hon fram tills dess lärt mig att läsa, skriva och räkna. Och visst hade hon lärt mig tålamod. Hon berättar ofta om när jag lekte i sandlådan som 2-åring och ett annat barn tog min spade. Mamma lärde mig då att säga ”jag leker med spaden nu, men du får låna den när jag är klar”. Idag ångrar hon att hon inte bara lät mig sköta det själv. Inget annat barn höll ju på sådär och skulle vara ”the bigger man” i sandlådan. Men det var när jag var 26 och hon drabbades av cancer som jag skulle lära mig det mest värdefulla.
Bröstcancervården i Sverige är i världsklass, det vet jag nu. Men innan jag visste det så föll min värld sönder och samman när min mamma fick diagnosen cancer. Jag gick igenom alla fem stadier av sorg: förnekelse (de hade kanske sett fel), ilska (förbannad skall du vara, rastlös och rotlös på jorden), förhandling (om ni skyndar på min mammas operationstid så ska jag skriva bra om er i tidningarna), depression (allt är förlorat) och slutligen acceptans (min mamma har cancer). Och det var då hon lärde mig att jag måste ta emot tröst från andra människor så som den kommer. Inte försöka bestämma hur de ska trösta mig eller tycka att de tröstar fel. Andra människor har ingen skyldighet att trösta. De gör det för att de vill, för att de bryr sig.
När jag läser Nina Björk i DN (16/5) så tänker jag på det där mamma lärde mig om tröst. Björk skriver i ett stycke, i en text som egentligen handlar om någonting annat: ”Det själv som förverkligas i långa relationer är inte likt det subjekt som vår kultur är så förtjust i: det som räknar plus och minus i allt, även i sina relationer [...].”
Hon syftar på en företeelse som i takt med individualismens segertåg tagit det mellanmänskliga som gisslan; nämligen att se sina relationer som ekonomier. Jag ser det överallt: i hur folk i min närhet ger upp en relation så fort de stöter på patrull istället för att lappa och laga, för att det inte känns ”värt”, i gigifieringen av kärlek genom dejtingappar, på sättet som begreppet ”emotional labour” har förvrängts.
Idén myntades av sociologen Arlie Hochschild, som syftade på yrken där arbetaren förväntas emotionellt påverka den hon möter i sin yrkesroll genom att manipulera sina egna känslor. Ett välkänt exempel är flygvärdinnor som ska verka lugnande för passagerarna genom tal och kroppsspråk, oavsett sin egen eventuella oro. De senaste 10 åren har det i lekmannakretsar istället kommit att bli synonymt med den typ av obetalt hemarbete som brukar förknippas med kvinnor i parrelation med män. Hochschild själv är inte överdrivet förtjust i denna förskjutning och menar att trots att det stämmer rent statistiskt att kvinnor oftare står för planering, städ och födelsedagar, så är inte det ”labour”, alltså ett yrke. Det knyter snarare an till feministisk teoribildning som undersöker hur det kommer sig att kvinnans sociala och kulturella position i stort sett alltid varit underordnad mannens i alla samhällets sfärer. Det handlar om makt, och att det personliga är politiskt.
I den bästa av tänkbara världar så gör man saker för varandra för att man vill, oavsett hur den andra svarar. Man tröstar, lyssnar och lagar mat för att man bryr sig, inte för att man investerar. Det brukar i sin tur vanligtvis hänga ihop med att mottagaren bryr sig tillbaka.
Tröst är inte en vara jag erbjuds köpa i sorg, utan en ömsinthet jag får för att någon bryr sig om mig.
