Jag vet att det är fegt och egoistiskt att dra men jag pallar fan inte med det här jävla landet.
Alla våra val har blivit individuella.
Man kan alltid dra. Än så länge.
Man kan alltid byta skola för sina barn om man inte är nöjd.
Man kan alltid välja en vegetarisk pizza om man inte vill bidra till en kossas död.
Man kan alltid flytta från en ort om man inte gillar människorna där.
Säjs det.
Jag ska åka tåg ner till Italien och spela för norrmän som betalar en massa pengar för att få dricka vin och lyssna på mej. Jag åker tåg för att jag gillar det och för att jag hatar att flyga.
Jag väljer tåget. Jag skrev under en debattartikel en gång som sa Nu stannar vi på marken. Vi som skrev på lovade att stanna på marken för klimatets skull.
Det var ju bra men vårat lilla individuella val spelade ju samma roll som en droppe i havet.
Idén var att vi skulle få andra med oss.
Det kanske hade effekt, lite grann.
Jag är så jävla trött på att sprattla och göra små utspel, jag gör små filmer om Hur Ska Vi Fixa Käket och lägger ut på nätet. Inte många tittar.
Ungefär 7 000 gånger fler tittar på en fascist som eldar upp Koranen.
Sen jag blev kund istället för medborgare blev jag väldigt ensam.
Du också, min vän.
Det var där nånstans vi tappade kontakten med varann, när kvällstidningarna i början på 80-talet började med löpsedlar som:
Vad tjänar DU på regeringens nya skatteavdrag?
Så höjer DU din lön.
Jag har åkt tåg som fan dom sista 15 åren. Jag återupptäckte interrail nån gång i början på 00-talet, jag ville återuppleva min ungdoms tågluffar.
Men det var ett helvete att fixa interrailkort, inte alls så där lätt som det var i slutet på 70-talet.
SJ sålde inte interrailkort längre, jag ringde dom och dom var helt oförstående på SJ:s callcenter, beläget nånstans i Polen skulle jag tro.
Jag tänkte, jaha då får jag väl köpa en vanlig biljett, jag börjar väl med att åka till Berlin.
– Kan jag få en biljett till Berlin, tack.
Knapp, knapp,knapp lät det i telefonen när människan i andra änden sökte.
– Nej, det går inga tåg till Berlin.
– Jodå, sa jag, man åker via Köpenhamn, sen till Hamburg och därifrån går det tåg till Berlin.
Men där tog det stopp.
Jag fick köpa biljetten på nätet istället, hos Deutsche Bahn.
En annan gång skulle jag och en polare åka till Rüdesheim i västra Tyskland. Vis av erfarenheten gick vi nu till biljettluckan på Centralen i Stockholm, tänkte att det skulle vara lättare.
Knapp knapp knapp på datorn slog hon som tog emot oss, hon letade och grejade med tågbyten och platsbiljetter så sa hon till slut Ja men nu har jag en resa här, det blir 15 000 kronor tack.
– Amen vafan, sa jag, man kan flyga dit för tusen spänn, hur är det möjligt.
– Ja, då är det väl bättre att ta flyget, sa hon. Som satt i kassan hos SJ.
SJ hade under flera decennier ett självskadebeteende som om företagets ledning var fullt av agenter för Ryanair.
På senare tid har det hänt nåt, plötsligt säljer man interrailkort igen, och det ska tydligen gå att åka nattåg till Hamburg.
Bra, bra. Men ett alternativ till flyget är det inte om man tänker på priset.
Barnbarnen subventionerar dom billiga flygbiljetterna och då väljer KUNDERNA så klart att flyga istället.
Barnbarnen betalar och vi skrattar hela vägen till Thailand.
Kunderna väljer vårdcentral och riskkapitalet skrattar hela vägen till Caymanöarna.
Fy fan.
Maktlösheten, vanmakten inför den här totala katastrofen till regering är så tung.
Jag, vi, måste hitta nåt sätt att vända skutan.
Kanske ska jag ta en sväng förbi Frankrike och lära mej hur man gör när man stänger av elen för politiker samtidigt som man fixar gratis el åt bagerier och fattiga barnfamiljer. Det gör dom där.
Elektrikerna håller ihop och har därför makten över elnätet.
Och i Spanien strejkar miljontals kvinnor varje år den 8 mars.
Vi måste börja strejka igen i det här jävla landet.
Jag kommer tillbaks i maj. Sen jävlar.
