I biomörkret ser jag något annat

Vågorna slår hårt mot stranden på väg mot Pigeon Point, ovanför bor Nobelpristagaren Derek Walcott i orangemålade hus som skiner i solen. Det finns en enda biograf här på ön, lite utanför huvudstaden Castries. Jag och min syster går dit en kväll och ser Creed, något slags avslut på Rocky-serien antar jag, Rocky är gammal nu och driver en restaurang, boxningen får den unga Adonis Creed stå för, som spelas av Michael B. Jordan. Nästan alla i rollbesättningen är svarta. Alla vi i biografen med några få undantag är svarta. Det är en speciell upplevelse för mig, just för att jag känner mig – ja, helt normal?

Filmen är fantastisk, spännande och actionfylld, men det är inte det jag tänker på allra mest efteråt. Utan bara den där känslan, av att vara helt vanlig, jag samlar på den som lyx.

Sen tänker jag på hur olika våra liv är, hur olika förutsättningar vi har. Vad det gör med en människa att alltid se själv, eller i alla fall att förhålla sig till hur andra ser en, som en abnormalitet. Inte alltid hotfull, lika ofta spännande eller exotisk, men alltid som något annat. Något kursiverat.

I biomörket ser jag något annat. Där kan jag nästan låtsats om något annat. Kanske inte en svart planet, men åtminstone en planet där vi finns och tar plats, syns och speglas lika mycket på scen som i publiken. Sen kommer jag att tänka på att man på SF bio i Malmö för några månader sedan hyrde in vakter när Straight Outta Compton visades, för att den hade ”ett hiphopbudskap” och lockade en ”publik som kanske inte är så van vid att gå på bio”.

I ljuset av det känns debatten så löjlig, men också så typisk. Ibland är jag nästan glad att detta, att vara vanlig, är en lyxvara för mig. Ibland misstänker jag att man blir dum i huvudet av motsatsen. Att alltid enbart se sig själv, att alltid speglas så till den grad att man glömmer alla andra, att man inte ens kan tänka sig en annan verklighet, gör en slö. Slö och girig så att man oroas, förskräcks av att mista en enda smula av det överflöd man vant sig vid.

För hur ska man annars förstå vreden för några miljoner (som i filmsammanhang är en sådan futtig summa) nu ska gå till någon Annan? Att det nu med garanti kommer finnas några, eller närmare bestämt sex stycken, icke-vita kvinnor som skapar en idé, en långfilm eller dokumentär. Det handlar inte om pengar, nästan inget gör det, så jag antar att det handlar om makt.

Därför att alla slåss med näbbar och klor för varje centimeter som ruckas, därför att varje gång somliga gör något eller beskriver sitt existensberättigande så är det identitetspolitik, detta tomma skällsord, denna helt tomma fras. Allt är som vanligt och det vanliga är tyvärr fruktansvärt löjligt.

Men vad vet jag? Jag läser ju inte tidningarna. Går med huvudet högt istället, äter frukt och ignorerar omvärlden utanför denna ö, kollar på jamaicanska 90-talsfilmer, beter mig som att jag är helt normal, och alla andra också. Det är en berusande känsla. Bara den engelska drottningen på sedlarna påminner mig om världens egentliga ordning. Men inget handlar ju om pengar, egentligen.