När vi gick i skolan var det hennes muskulösa kropp jag avundades, hon var starkast, snabbast och smidigast i alla idrotter. Dessutom var hon alltid glad och vänlig mot alla. 

Som mycket ung kvinna startade hon tillsammans med en kompis ett företag som i dag är ett av dem mest kända i Sundsvall. Hon omvandlade en rätt märklig företagsidé till ett lönsamt och stabilt företag som ständigt växer och utvecklas. 

Hon och jag har de senaste åren genom Juniorhandelskammaren Sundsvall varit delaktiga i arrangemanget Sundsvall Business Awards som är en näringslivsgala vars syfte är att hylla duktiga entreprenörer. I det arbetet har hon också imponerat. Där bidrar hon med energi, med kreativitet och nytänk. 

Men det var egentligen nu för ett par veckor sedan som hon imponerade på mig som mest. 

När vissa pratar om att vi står inför en stor kris, att vårt land och våra system håller på att falla samman på grund av att människor på flykt undan krig söker sig till oss, visade min vän prov på ett fantastiskt engagemang.

Hon är precis som många andra upprörd och förtvivlad över den främlingsfientlighet som blir allt mer synlig. Över de övergrepp som sker mot människor i länder som Syrien. Och som den sanna entreprenör och problemlösare hon är började hon genast söka svar på frågan om vad hon kunde göra för att hjälpa människor att komma in i samhället. Hur ensamkommande barn snabbt kan utbilda sig, komma in på arbetsmarknaden och få kontakter med svenska familjer. 

”Jag vet många som vill bidra, företag som vill sponsra, arbetsgivare som vill ta in praktikanter och familjer som vill hjälpa och öppna sina hem för dessa människor”, resonerade hon.  

Hon kallade till möten och frågade andra vad de tror om möjligheterna att starta ideella verksamheter för att stötta framför allt alla barn som tvingas på flykt. Hennes fokus är hela tiden: Vad kan jag göra, hur löser vi denna utmaning tillsammans?

Jag blev oerhört rörd, glad och inspirerad av hennes sätt att ta sig an denna uppgift. Som medmänniska tar hon på sig ansvaret att hjälpa andra och som problemlösare ser hon till att starta processer och inkludera andra i lösningen. 

Jag är övertygad om att den inställning man tar med sig in i en utmaning är i mångt och mycket det som sedan avgör vilka lösningar man hittar. 

Låter vi oss förblindas av skräck, låter vi oss omringas av människor som piskar upp hätska stämningar som leder till skräck och osäkerhet, då kommer vi inte hitta konstruktiva lösningar på den utmaning vårt land och vår stad nu står inför. 

Men bestämmer vi oss för att se detta som en möjlighet för vårt land och vår stad då kommer vi att hitta många fantastiska lösningar som kan leda både till ekonomisk tillväxt, till ett rikare näringsliv, ett mer spännande kulturliv och en mångfald som berikar oss alla. 

PS. Kvinnan jag skriver om är drakmamman Julia Hamrin.