Ett allvarsamt ansikte med vadderade knän och instrumentväska hoppar ur bilen och ser sig omkring.
Han vill börja uppe. Klättrar upp på spånvindens spånvind och sniffar som en stövare efter mögeldofter.
Är det din Porsche som står där ute undrar han.
Jag gillar bilar, säger jag.
Och jag har varit bilhandlare, säger han. Tjänat en del pengar som min fru hjälpt till att spendera. Men nu är det slut på det. Jag är nyskild, upplyser han och jag undrar om det ser bra ut på vindvinden.
Torrt och fint säger han och makar sig ner på stegen. Halvvägs nere vänder han sig om och drar några till sniff.
Och lukten då undrar jag.
Bara bra. Det är nämligen så här säger han. Jag är inte bara besiktningsman, jag är healer också. Till och med jag skulle våga sova i det här huset.
Men vad bra säger jag, som precis fått bekräftat det jag alltid vetat. Det är ett snällt hus. Ett friskt hus. Alla som kommer hit sover långa ostörda nätter.
Vi fortsätter nedåt. Det 30-åriga badrummet har skött sig. Den flerhundraåriga timmerstommen likaså. Yttertaket är relativt nytt men stuprören är för korta. Jag lyssnar med halvstängt öra om rörförlängningar och vattensamlingar. Det har aldrig varit något problem. Han gör sitt jobb. Jag tänker på healers. Energier. Osaliga andar tomtar och troll.
Jag har mött dem förut, helbrägdagörarna. De brukar vara öppna för alternativ kunskap. Stängda för vetenskapliga bevis. Jag skulle inte bli förvånad om jag ser dem i demonstrationståg mot coronavaccin.
För snart ett år sedan dog en av mina närmsta vänner i cancer. Hon ville så gärna bli botad med annat är cellgifter. Efter gurkmeja och björkaska hittade hon en distanshealer.
Medan hon bokstavligen var döende befann sig healern fem mil bort. Slog en pling och bad henne lägga sig på dyschan (efter hon svischat) och ta emot den läkande energin som skulle göra henne frisk. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det.
Den här healern är av ett annat slag. En lätt arrogant karl, en försäljartyp i sina bästa år.
Som alltid anar jag något annat under ytan. Ensamhet kanske. Eller sorg. Annars är han ungefär som jag själv kan vara: Självsäker, något tjatig och lite för kär i sina egna ord.
Jag kokar kaffe. Vi sätter oss ute. Solen värmer och besiktningsluckorna till krypgrunden är så små att jag kommer behöva ta hit en bergsprängare från Kirunagruvan för att vidga dem så han kan göra en riktig inspektion. Den grund som hållit huset torrt i trehundra år är plötsligt ett problem.
För att lätta på stämningen räcker jag fram kakfatet och frågar om hans healing förmåga.
Det visar sig att han alltid haft den. Att den är oönskad och
mest obehaglig eftersom han ser saker som ingen egentligen vill
se. Han är även synsk och förnimmer osaliga själar som inte vill gå vidare. De knuffas, pratar och jävlas. Han går liksom in och ut ur andevärlden. Mest ut.
Hur gör du då, alltså rent praktiskt undrar jag, för att bota eller komma i kontakt med energierna, som han kallar dem.
Han håller upp vänsterhanden. Med högern snurrar han fingrarna några varv och stora utslag slår ut på handflatan.
Ungefär såhär säger han. Men nu måste jag åka.
Halvvägs till bilen vänder han sig om. Du har också förmågan ropar han. Du gör bäst i att inte bry dig om den.
Presumtiva healern K Smirnoff ringer en kompis. Vi har en lättsam relation. Trevliga promenader och fika på det. När jag berättar om besiktningsmannen blir han tyst.
Jag försöker igen. Det är ju en kul berättelse. Jag tar ut svängarna i hopp om att få honom att skratta.
Hrrrm säger han. Hrrrm.
Jag har aldrig berättat det, men jag har samma förmåga. Sedan barndomen faktiskt. Jag känner saker. Ser sådant som andra inte ser. Jag vill inte. Det är bara så.
Som ditt hus till exempel. Jag blir alltid glad när jag kommer hit. Det hade kunnat vara tvärtom.
Ett par veckor senare får jag domen. Försäkring avseende Yttre Hertsånger 222: Avslagen. Ny besiktning i september. Jag ser fram emot den.
