Återkommande vaknar jag med en häftig inandning. I drömmen får jag ingen luft. Och jag vaknar med en känsla av en enorm stress över att jag inte nog försvarar dem som straffas för sådant de inte gjort. Hemlösa, romer, muslimer och kvinnor som tvingas leva gömda men ändå ska lämna över sina barn till de våldsamma män som hotar dem. Om inte jag protesterar mot att organisationer läggs ner utifrån falska vittnesmål, teorier som tvättats av självaste säkerhetspolisen, vem ska då göra det? Känslan av att ingen riktigt gör något, att röster tystas, att färre kan eller orkar säga rakt ut att kejsaren är naken, att fler blivit likgiltiga, eller än värre; handlingskraftiga för att skaffa sig nån liten fördel i förvirringen.
Det känns precis som den där gången när en äldre kvinna ramlade med sina taxfreevaror i rulltrappan från Finlandsfärjan framför mina ögon. Ingen vare sig tryckte på nödstopp eller hjälpte kvinnan på fötter, trots att fler och fler ramlade över henne från trappan som matade på med kroppar och väskor, som ett löpande band mot katastrofen. Folk samlades och såg förfärade på. Någon skrattade och kallade den spillda ölen för alkoholmissbruk. Nån plockade på sig nån rullande burk.
Jag lyckades dra upp den gråtande kvinnan och kramade om henne. Sen kom paniken i insikten att jag också måste trycka på nödstoppet. Jag brottade mig fram. När trappan stannat vaknade massan till sist ur förlamningen och hjälptes åt för att samla ihop de skärrade och deras varor. När det fanns en lösning formulerad så fanns människorna ändå där.
Men vilka är de röda knapparna för att stoppa orättvisorna som ger andnöd?
En förortstjej jag pratade med berättade om hur gängen skrämmer, lockar brorsor till sig i utbyte mot skydd och respekt. Och politikerna beskyller oss som vill lösa roten till det onda för att orsaka skjutningarna, sa hon. Sen ställde hon den kanske allra största frågan för oss som fortfarande får de här impulserna, vi som fortfarande vill trycka på nödstopp: Hur ska vi orka försöka?
Hon berättade om en som blivit mördad. Istället för medlidande fick familjen hotelser, meddelanden om att han fick vad han förtjänade. Hånskratt om att hans död var sanering av skadedjur. Samma hån som mot döda ryska tonåringar i Ukraina.
Människor försöker trösta sig genom tvärsäkerhet, genom svartvita bilder av hur döden är en lösning och inte alls en upptrappning eller något som hade kunnat undvikas. Vi försöker alla trösta oss, genom att fråga experter som samhällets orakel. Experter med enkla och billiga lösningar som hävdar att de faktiskt har hela svaret blir de allra mest populära. För de erbjuder stöd att mota bort vanmakten.
Men systemfel går inte att mota med tvärsäkerhet. De enkla svaren som lägger locket på kommer obönhörligen att göra så att det kokar över.
Då är den en tröst att återigen lyssna till Ing-Marie Wieselgrens ord: ”Jag är övertygad om att det kommer bli bra igen”, sa hon, i sina allra sista ”tankar för dagen” innan hon blev mördad i Almedalen förra sommaren. ”Det goda kommer att segra, det har det gjort förr och det kommer det att göra igen. Men förlusterna på vägen kan bli stora. Vi kommer att behöva stötta varandra i att hålla hoppet uppe. (…) I förvissningen om att det så småningom kommer att bli bra igen, får vi ta paus från eländet ibland när det går och göra roliga saker, försöka njuta av livet en liten stund. När jag inte orkar, så orkar du. När du förtvivlar, då hoppas jag för dig också.”
Impulsen att trycka på nödstopp finns. Den finns hos klimatrörelsens hjältar som offrar allt för att väcka världen. Den finns hos författare och fackföreningsfolk, hos bedjande och knattefotbollstränare som gör sin grej, som bryr sig utan att tjäna på det, som fortsätter trots riskerna för repressalier. Den finns hos så många av oss i folkrörelser och föreningar, den här pendlingen mellan storhetsvansinne att det hänger på oss och uppgivenhet över att vi är för små för att rå på de enorma systemfelen. Och om någon lyckas trycka så finns människorna här, redo att samla ihop skärvorna. Under tiden får vi turas om att hålla hoppet uppe.
