Som tv-skribent har jag märkt att det uppenbarligen fortfarande finns en hel del folk (även under 85) som kallar tv för ”dumburken”, som med illa dolt förakt fnyser ”ja jag förstår inte hur folk har tid att följa så många serier (underförstått: ”jag gör minsann viktiga saker med min tid”) och skryter med att de aldrig ens ser på tv ”ja om det inte är nyheterna/Babel/tung dokumentär om situationen i Palestina då”.

Newsflash! Serier är inte något skämt (även om de innehåller skämt). Det är inte ett hjärndött sätt att fördriva tiden, det är inte enbart ett skval som står på i bakgrunden, det är inte automatiskt fördummande, och trumpetar du stolt ut att du inte ens har någon tv: Grattis – du har vunnit pris i att missa en enormt viktig del av vår samtida kultur.

Jaha, nu skulle jag raskt kunnat hoppa över till att rabbla hur hög kvalitet det är på de tv-serier som nu produceras, hur de allra största inom manus och regi hellre gör tv än film och så vidare. Men det ska jag inte.

Istället hoppar jag tillbaka några år i tiden, och nu blir det lite personligt. Jag krisar, livet är pestigt. Ni vet, man är inte så där mysigt rödvins-emo med polarna, utan mer ”varför ska jag lämna sängen?” Så började jag kolla på The Sopranos, en klassiker som handlar om maffiabossen Tony, hans liv och familj. Jag blev direkt fast. Plötsligt hade jag en anledning att gå upp. Jag överraskades av att jag kunde se fram emot något! Som var roligt! Och spännande! Jag frågade inför den här krönikan Twitter om någon annan blivit hjälpt ur en depression av en tv-serie? Svaren gick från ”JA! Goddammit yes!” till ”hands up” och ”absolut!”

”The Shield hjälpte mig efter en separation för 9 år sedan.”, ”Buffy/Angel i tjugoårsåldern. Depression på ALLVAR-allvar alltså.” ”Orphan black, bland annat blev bra sällskap när jag var sjukskriven för depression”, ”Tv-serier om folk i samma livsfas som jag = räddningen i singelkris + 30-årskris + depression. Som Bones.” ”Folk att identifiera sig med istället för ”alla” lyckliga vänner med man och barn och fast bostad.”, ”Twin Peaks hjälpte mig komma över blandningen utarbetad + nydumpad.”

Folk tackade Freaks and Geeks, Parks and Recreation, Curb your enthusiasm och nämnde Veronica Mars som antidepp-medicin: ”Mår en katastrofdåligt så är det bara att se ett par avsnitt”. Och Buffy. Buffy var den serie flest nämnde. Någon förklarade varför serierna fungerade som bästa sortens eskapism när man är nere i skiten: ”Man är kanske extra mottaglig för nya spännande världar och karaktärer när en är svintrött på sin egen och sig själv.”

Så nästa gång du suckar över ”hur kan folk lägga så mycket tid på tv-serier?!”, tänk på att det för många kanske är skillnaden mellan att gå upp ur den där depp-sängen eller bara ligga kvar.