BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sedan den norska ungdomsserien började ta plats i varje svensk persons skärm i höstas har vi nu kommit till en punkt där ventilationen går på tomgång. Vi maler ett mjöl som är färdigmalet. Ändå fortsätter vi, krampaktigt. Just denna krampaktighet både fascinerar och äcklar mig. Hur svältfödda är vi egentligen på träffsäker kultur?
Ja, serien är revolutionerande i sitt berättande och hur det engagerar tittarna. Ja, om du blir berörd så känner du ett behov av att ventilera. Det är inte konstigt att Facebookgruppen "Kosegruppa Sverige", där just detta ventilerande pågår, blivit så pass enorm som den blivit. Jag är en av de medskyldiga, men upptäckte rätt så snart efter att jag blivit medlem att det inte längre gick att bidra med något. Ägarna av gruppen vädjar gång på gång "sök i gruppen innan du skriver om något som någon annan redan skapat en tråd om". En vädjan som verkar vara förgäves. Till slut var jag tvungen att avfölja gruppen, eftersom mitt flöde blev en enda lång kaskad av samma frågeställningar och funderingar om Skam.
Missförstå mig rätt, jag tyckte det var en rätt dejlig tid när vi började prata om serien. I begynnelsen, när vi vred och vände på karaktärer. Vem är jag? Är du Noora eller Sana? När vi ifrågasatte dramaturgin. Noora och Williams förhållande, är det skadligt eller bra att spegla den typen av makt- och ägandebeteende som William ägnar sig åt? När vi sökte identifikation. Hur mycket av mina egna tonår ser jag i serien? Och när alla började prata norska. Jättekul. Och att alla sedan började skämta om att alla pratade norska. Men nu, efter tre säsonger och flera månader, känner jag att om jag hör någon säga "KÖDDER DU?!" en gång till så spyr jag.
Allt det här gav oss säkert härlig stimulans, att få enas kring ett kulturfenomen, att få hoppa på tåget. Men nu när vi alla sitter på det där tåget, har det inte nått vägs ände? Skam är inte längre ett fenomen, det är standard. Det är att prata om vädret. Det är som att diskutera bananer. Antingen så gillar du bananer, eller så gör du inte det. Men hur länge kan vi egentligen prata om huruvida det är gott eller inte? Är det ens en diskussion? Okej, sorry för flummiga metaforer, men det jag menar är att Skam numera är tv-världens banan. Standard i utbudet i fruktskålen. De flesta tycker att det är en jättebra serie. Vi har pratat om varför. Vissa tycker inte att det är en jättebra serie. Det har vi också pratat om. Ta bananen, ät den eller skit i det.
Jag är inte ute efter någon bov, men jag ser helt klart att det finns ett behov. Av mer kultur som är som Skam. Om någon är boven, så är det bristen. Bristen på tv som engagerar på det här sättet. Vågen av ventilationsbehov angående Skam var härlig när den reste sig, men nu är smekmånaden över. Jag vill se fler vågor, som kommer från alla håll. Tänk om vi hade kunnat välja våg, tänk om det inte bara fanns en att hoppa in i?
Okej, nu kanske det här blev en text om Skam ändå. Fan också. Men skitsamma, för härmed finns det nu definitivt inget mer att säga om serien. Det här var den sista texten.
Tills säsong fyra kommer. Då får jag antagligen äta upp hela den här drittsekk-texten.
