Hur vi ska leva ihop med våra olikheter har blivit vår tids ödesfråga. För trettio år sedan formulerade den amerikanska sociologen Milton Bennet en skala för interkulturell intelligens som besvarar frågan. I Bennets modell behöver varje individ genomgå utvecklingssteg för att frigöra sig från sin kulturella begränsning.
I den minst utvecklade fasen finns förnekarna. Den egna kulturen ses som den enda verkliga och andra kulturer osynliggörs eller betraktas som en avart. Utmanas en förnekare kan den aggressivt försöka undvika eller förinta skillnaderna.
Med ett ökat medvetande om andra kulturers existens övergår förnekelsen till ett försvarande. Kulturella skillnader erkänns men den egna kulturen ses som den mest utvecklade. Andra kulturer stereotypiseras negativt och nedvärderas öppet. Försvararna har mer kontakt med andra kulturer än förnekarna och är därför mer benägna att agera aggressivt.
När medvetenhet om likheterna mellan kulturer ökar är nästa fas ett förminskande. Synen kan på ett ytligt plan vara positiv om exempelvis mat, mode och högtider. Men på ett djupare plan ses den egna kulturen fortfarande som universell. Den egna toleransen överskattas samtidigt som ens privilegier och den effekt det har på andra underskattas. Den största tröskeln att komma över är att lämna de tre första etnocentriska faserna och se bortom sin egen kultur, där olikheter blir något positivt att anamma.
De tre sista faserna kallar Bennet för etnorelativa. Där ses ens egen kultur som en av många komplexa världsbilder och man uppskattar att skillnader finns även om man inte håller med om olikheterna. Ett aktivt utforskande av andra kulturer kan leda till en gradvis anpassning. Ens egen världsbild vidgas via förståelse och man kan anpassa sitt beteende till olika kulturer. För att komma till den mest utvecklade fasen är empati avgörande. Ens självbild expanderas och man integrerar olika kulturella världsbilder. Man identifierar sig inte med en specifik kultur utan rör sig sömlöst mellan olika kulturer.
Miltons etnorelativa kontraetnocentriska perspektiv står för ett vägskäl i varje person och nation. Konfliktlinjen i svensk politik går mellan acceptans av – eller försvar mot – olikheter. Sverige har aldrig lämnat sin etnocentrism. Från förnekelse på 60-talet till försvarande på 90-talet till förminskande i början av 00-talet. Idag går de kulturella skillnaderna inte längre att förneka, utom för de få som lever i isolerade byar. Den politiska hållningen har återgått till att försvara svenskheten som anses vara attackerad av utlänningar i allmänhet, och muslimer i synnerhet. ”Invandrare” utpekas som bidragstagare eller kriminella och ställs mot infödda svenskar.
De flesta svenskar saknar den interkulturella kompetens som krävs för att leva i vårt globaliserade samhälle. Ska Sverige inte slitas itu av de skenbara olikheterna krävs en interkulturell folkbildningskampanj.
Bennets forskning visar en tydlig väg för att stegvis öka den interkulturella intelligensen. Invånarna behöver mötas och bli medvetna om olika kulturer, se likheterna med de som är olika och börja anamma det positiva i olikheterna. När vi aktivt börjar relatera till, utforska och känna med andra frigör vi oss från vår kulturella box. Sverige är produkten av varje individs interkulturella utveckling. För varje person som tar det stora klivet över tröskeln från att vara etnocentrisk till att vara etnorelativ, kommer hela landet ett litet steg närmare samhörighet och blomstring.
