Allt viktigt jag vet om livet och naturen lärde jag mig innan jag fyllt sju år.

Jag fick veta att man inte plockade fridlysta blommor, att man aldrig slängde sina kolapapper på marken, att man inte ryckte av benen av spindlar och att man absolut inte fick röra runt med en pinne i myrstacken. Myrstacken erbjöd en väg till förståelse, ett nytt och nyttigt perspektiv och en vag känsla av identifikation. Jag var inte den flitigaste myran, men det fanns kanske någon lagom ambitiös liten kille där, som ibland försökte smita undan sina uppgifter någonstans långt in i stacken. 

Man behöver inte förstå mer. Allt som krävs är en aldrig så liten poetisk ådra som kan överföra den lilla kunskapen till den stora världen. 

Min farsa bar alltid med sig små böcker om växter, djur och blommor. Han ville kunna svara på alla frågor. Och för att visa att jag lyssnat och förstått pekade jag själv och talade om namnet varje gång jag såg något jag kände igen. 

Och att få se ett vilt djur var en sensation. Farsan blev upphetsad och beskrev vanor och beteendemönster. Mitt äventyr var exklusivt.

En dag hördes mitt jagade rop sedan mitt sensommarblekta lintottshuvud försvunnit utom synhåll.

Pappa, pappa kom fort … en björn

Och farsan kutade som en skållad bäver genom buskar och snår och nådde fram till mig andfådd med en liten ljusröd grenrispa på kinden.

– Var? Var då? Var är den?

– Äh … den flög.

Nu matas vi med undergångsvisioner. John Bauers sagoskogar tappar löv och barr och Elsa Beskows röda äpplen är fulla av tungmetaller. Mitt nordiska sinne förvandlar numera ofta min fruktan till små sånger. Den tonsatta och formulerade invändningen lever längre. Kommunikation är det enda som kan rädda oss. Klarspråk tycks inte fungera, men konsten kan placera kunskapen där den gör mest verkan. I våra inre system för empati och insikt. 

Frågan är hur man får människor att ta ansvar för sin lilla bit av jorden utan att skrämma bort dem. Och utan att förblindas av att de stora målen känns så oåtkomliga. 

Vi tar inte konsekvenserna av den kunskap vi besitter men det är för sent att skuldbelägga oss själva. Vi måste här och nu välja vapen när sigillen bryts till orörda resurser och kanske ställa oss den obehagligaste och mest bakvända frågan av alla. Hur ska man kunna lära sig något som man redan vet?

 Nu har jag barnbarn. Tre underbara pojkar som förundrat tittar sig omkring i sagoskogen. En dag ska jag ta med dem och visa dem flygande björnar. Jag vet att de finns. Jag har ju sett dem med egna ögon.