Hon är en av flera runt mig som just nu separerar. För några månader sedan var det babyboom i min kompiskrets. Då pratade vi förlossningsvård, barnuppfostran och att försöka leva jämställt. Nu är det i stället relationens uppbrott, andrahandslägenheter och bodelning som är fokus i våra samtal. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Och frågan: hur en ska våga träffa någon annan? 

Den frågan är ju helt rimlig att ställa vid en separation. Oavsett om en blir lämnad, fattar beslutet tillsammans eller är den som lämnar. I den nedsuttna soffan, i lägenheten som en kompis kompis med några kontakter lyckades ordna fram, där vi nu har persiennerna neddragna jämt eftersom kontraktet är svart. Där är tanken på en ny relation rätt avlägsen. Snarare är fokus på att försöka överleva dagen, ta sig till jobbet och inte börja gråta på ett viktigt möte. 

Men på fredagen, när vi ältat det mesta i telefon och sms och tillsammans insett att hon överlevt en vecka till, finns också framtiden i våra samtal. Vi sitter på en uteservering. Det är en av de första varma dagarna det här året. Kanske krävs det sommarväder för att en ska kunna tänka på möjligheten att någonsin förälska sig och inleda en relation med någon igen. 

När hon frågar hur hon ska våga, tänker jag en stund på svaret. Jag ska precis säga något om det utelämnande i att dejta, när hon fortsätter: ”hur ska jag kunna utsätta mig för risken att han kanske är våldsam? Det är ju inget som kommer stå i pannan på honom direkt. Och blir jag kär, ja du vet. ”

Jag tystnar. Jag fattar ju. Att precis som varenda tjej jag känner, ständigt eller ofta eller ibland, kalkylera med risken för sexuellt våld och ägna promenader hem med att mentalt förbereda oss på flykt. Precis så förbereder också en del sig på att bedöma risken för att relationen skulle kunna bli våldsam. För vi vet genom statistisk, uppmärksammade rättsfall, vänners berättelser och våra egna upplevelser att den risken finns. Och vi vet att vi kommer att åläggas skuld och ansvar om vi gör en felaktig bedömning av den vi börjat älska.  

Hela veckan hänger det korta samtalet kvar i mitt bakhuvud. I tidningarna läser jag notiser om våld i nära relation. Det skaver i mig. 

Jag tänker att jag borde bli arg. Men i stället är jag mest ledsen. Och undrar hur jag kunna se på när hon ska försöka våga.