På samma sätt är det är inga problem vara pacifist när det är fred. Men när det är krig. Då konsensus råder om väpnat försvar. Då GÅR det nästan inte att hålla fast vid en idé om att lösa konflikter utan vapen. Nu är det krig. Och alla verkar tycka lika i frågan om huruvida man stöttar ett invaderat land bäst. Det som är intressant med pacifism (och att tro på att konst existerar och inte är ett biografiskt avtryck av en upphovsperson) är att det handlar om en världsbild som förlitar sig på en vision, snarare än reaktion. Det är att tro på något. Gå tillbaka till en teori istället för agera utifrån emotion. Men hur ska man gå tillbaka till en idé i en tid som utmärker sig av ingen tror på nåt?
Det är vad det är. Jag äcklas mest av den bubblande lycka som kriget innebär för media och politiker. Putin är sämst, jag säger det i fall någon total idiot är sugen på att missförstå, jag tar avstånd från hans krigsbrott, så, ok. Men. Vurmen för Zelenskyj är äcklig på ett annat sätt. Det är som en inverterad form av cancellering. 100% skapad på projektion. Han görs till en manlig, sexig hjälte, en alfa, i grön t-tröja.
Det pratas om hur underbart kriget i Ukraina är för det förenar partier över partigränserna. Det borde inte applåderas. Moderater och Socialdemokrater borde inte kunna förenas då de borde ha olika värdegrund. Men det är just det. I skarpt läge försvinner värdegrund. Vänsterpartiets hade kvar sin en dag längre när de tvekade skicka vapen, men sen föll de med. Den allmänna uppfattningen är att det är fegisar som är pacifister.
Till och med krigskritiska Susan Sontag skriver i sin essä ”Regarding the pain of others”:
”Vem idag tror att krig kan avvecklas helt. Inte ens pacifister kan tro det. Vi kan bara hoppas, hitintills lönlöst, att stoppa folkmord och skipa rättvisa och döma krigsförbrytare och tala om krigets lagar (för det existerar något som krigets lagar), och som ska innebära möjligheten att avsluta specifika krig genom förhandling som alternativ till väpnad konflikt.”
I en artikel i SvD intervjuas den pacifistiska föreningen Svenska Freds. Artikeln handlar om det normaliserade förlöjligandet av pacifister. Det berättas om en raljant ton i media om att gå Putins ärenden, men själv säger ordföranden Agnes Hellström ungefär att Sverige gör det svårt för sig att främja det diplomatiska samtalet med skickade pansarskott.
Ja. Pacifism är en lite en antingen eller fråga. Det är en filosofisk hållning. Jag säger inte att den är rätt. Men i en situation där förlorade människoliv är spelbrickor blir det ännu mer nödvändigt än vid fred att formulera vad det är man kämpar för, vad man sällar sig till, vilken vision om världen som ska vara imperativet.
Hur pinsamt och oattraktivt det än må vara råder det krigsyra. Ingen erkänner det, men media är som förälskade. Det händer nåt för en gångs skull och Andersson och Kristersson krokar arm. Det är inte lika mycket passion i att säga vänta lite nu som i det uppumpade krigsivern. Det dubblerar sig som ringar på vattnet. I mina flöden applåderas att Will Smith tappar behärskningen och slår Chris Rock när han drar ett kefft skämt? I vad består backbonet av i en sån åsikt? Våld är bra ibland?
Den enstämmiga kören och tydligheten i den kören skrämmer mig. I dagarna har ett klipp spridits på hur ryska unga män blir skjutna av ukrainska soldater, i en enstämmig kör blir det svårt att hitta språket för vad som sker. Eller som Judith Butler uttrycker det:
”When is life grievable?”
Svaret är inte, men borde vara, varje gång.
Inför döden är vi alla lika. Döden kollar inte om pojken har ett ukrainskt eller ett ryskt pass. Det enda man kan mäta döden i är en moders tårar.
Om man träffar på döden skiter man i varför någon dör man vill bara ha den ogjord. Önskan att den döda ska vara vid liv slår ut allt. Man är ett barn inför döden. Man ber till en Gud, som, innan smärtan slog till, man inte ens trodde fanns.
Pacifister avfärdas som just barnsliga. Jag börjar sakta leka med tanken att den här barnsligheten bär på en dold moral. Barnet vill bara att det onda ska sluta? Alla som sörjer någon vill det.
Döden bryr sig inte om Putins nationalism eller Zelenskyjs perfekta t-shirt.
Det enda som betyder nåt är att göra de döda levande igen.
