Jo, kanske. Men skulle du vilja lägga tid på att köpa el så ofta? Eller hemförsäkring, eller bredband? Jag och många med mig har mycket som är viktigare, och mer givande, än att söka bredbandsvillkor dagligen.

År 1991 fick den brittiske ekonomen Ronald H Coase Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. Han var då 81 år, och fick priset mest för en artikel han skrivit vid 27 års ålder, där han introducerade begreppet ”transaktionskostnad”.

Det kostar att hitta rätt och komma överens om villkor för att köpa någonting på en marknad, sa Coase. Det är därför företag anställer människor på arbetskontrakt i stället för att varje morgon söka dagens medarbetare. Det är därför företag ingår långsiktiga avtal med varandra. Det är, med hans ögon, därför du och jag inte ägnar tid åt elköp var dag vid tandborstningen. Det skulle vara för dyrt i tid räknat.

Det är på grund av transaktionskostnaderna som företag finns, anser Coase. På insidan är företag planekonomier. Olika medarbetare ägnar sin arbetstid åt vad som står i en budget eller plan, utan att det nödvändigtvis förhandlas om pris för allt de utför. (”Vi på ekonomi-avdelningen fixar den här fakturan för 368 kronor, det är 28 kronor dyrare än förra veckan för vi har mer att göra!” ”Det har vi på försäljning inte råd med, 340 kronor är vårt högsta bud.” ”Men vi på informationsavdelningen fixar det för bara 290 kronor! Vrakpris!”)

Om man tänker sig ett företag där medarbetarna förhandlar och prissätter varenda aktivitet så skulle det bli väldigt litet tid över till företagets verksamhet på sin marknad.

Men gränsen mellan företag och omvärld ändras oavbrutet. Några företag vill kalla in människor dag för dag, utan att anställa dem – vilket ger dem som arbetar en extremt osäker tillvaro. Företag kan köpa ekonomihantering från ett annat företag i stället för att sköta det med egna anställda, eller köpa telefonväxeltjänster utifrån.

Utåt sett kan samma företag existera på en marknad, där prisförhandlingar är självklara.

Det tar tid för parter att komma överens, och det tar också tid att lösa problem som uppstår. Vems är ansvaret? Vad exakt stod i kontraktet? Vem ska betala kostnaden för att lösa problemet? Om experthjälp krävs – vem betalar experten? Och om det blir tvist om kontraktet, vem betalar juristhjälpen?

Det är nu 81 år sedan Coase skrev artikeln om transaktionskostnaderna. Men insikten om deras betydelse kommer och går.

Ett tåg blir stående utan ström. Fel på kontaktledningen. Är det tåget som stannat som orsakat felet, eller ett tidigare tåg, eller leverantören av material till strömavtagarna, eller underhållet av strömavtagarna, eller av ledningarna, eller av spåren? Om alla dessa ägs och sköts av olika företag som i sin tur använder nätverk av underleverantörer så behövs noll fantasi för att föreställa sig hur många människor som sedan arbetar med att reda ut ansvar, och betalningar och rättsprocesser och avtalstolkningar. Sparar man pengar på att alla delar i ett och samma transportsystem sköts av olika företag, som därtill var och en lever på marknadens villkor och därför behöver göra överskott?

Efter förödande många förseningar ändras nu ansvaret litet grann för det svenska järnvägsunderhållet. Men upphandlingsbyråkratierna arbetar hårt inom byggverksamhet, sjukvård, omsorg, städning, takskottning och alla samhällets delar där någon del av offentliga pengar används. Många gånger är upphandling bra. Den har lett till bättre resultat av det som upphandlats, till nya idéer, nya företag har fått gjort ett bra jobb.

Men att komma överens kostar. Det finns nu en upphandlingsmyndighet som tillhandahåller information om fönsterputs, engångshandskar, simhallars alla delar, korruptionsrisker och annonseringsregler. Det finns upphandlingskonsulter, specialiserade jurister, konkurrensverket har sin roll, överklaganden av upphandlingar tar år i juridiska processer i domstolar och nämnder.

Dessutom finns en mängd kontrollfunktioner som ska säkra att det som levererats stämmer exakt med kontraktet. Alla de människor som arbetar med ”komma-överens-och-kontrollera”-delen av marknadstransaktionerna ska ha betalt. Jag undrar vad – den helt nödvändiga – marknadsbyråkratin kostar?

Men kärnfrågan är en annan. Vem bär ansvaret? När skolgolvet måste bytas ut i förtid, är det materialleverantören, byggaren, städföretaget, förvaltaren, fastighetsägaren, rektor, eleverna eller ingen alls som gjort fel? När olyckan har skett, vem bar ansvar för säkerheten?

När det kan ta år att i domstolarna fastställa ansvar kan så förångas det. Det missgynnar starkt de många som sköter sina uppgifter omsorgsfullt och skickligt. Det är en långsiktig förlust som vi inte har råd med.