BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den illusionen sprack med en skarp smäll under EM i Frankrike i somras. En fransk kultur-nättidning hade kommit upp med iden att låta författare från olika länder kommentera en match där deras nationella lag deltog. Jag ombads referera matchen Sverige-Italien, ni vet den där Sveriges enda tidigare merit var ett irländskt självmål. Vad tror du om Sveriges chanser? frågade tidningen och jag började svamla vagt om VM i Stockholm 1958 och brons i USA 1994, svensk fotbolls höjdpunkter. De trodde jag var ironisk och skrattade glatt. Men det var jag inte. Ni har också hört folk älta Nacka och Gre-no-li och ”när vi gräver guld i USA”.

På läktarna i Tolouse lyste det gult av svenska t-shirts, talkörerna ”Sverige! Sverige!” ekade matchen igenom. Och någonstans i det kollektiva undermedvetna tycktes de alla tro på att ett underverk skulle ske igen! Det var som om man väntade sig att Karl XII skulle komma inridande och återerövra Europa. Jag ville kvida: ”Men Karl XII är död, grabbar, och förresten blev det bara elände av hans erövringar! Försök acceptera att Sveriges befolkning är 9,5 miljoner och resten av Europa är 730 miljoner! Vi är inte ens två procent!”

Det var hjärtskärande att se tv-bilder av de svenska supportrarna efter matchen. Gråtande småpojkar i cowboyhattar med svenska flaggan, dystra blonda män med ölmagar och vikingahjälmar. Man ville ta dem i famn och trösta dem. Och inte tycks de ha blivit gladare sedan, över att det går så bra för svensk damfotboll ...

De känslorna har jag kommit över, sedan jag insett att det är något jäkligt skumt med det där dumpatriotiska fotbollsintresset. Det har aldrig besvärat mig att supporters, yra av testosteron, drar ut och försöker spöa varandra, det är rätt åt dem alla, har jag tänkt. Även om jag grämt mig över att jag betalar massor av skatt för polisbevakning.

Men nu har det börjat hända saker. Som när två ofarliga ämnen plötsligt bildar ett livsfarligt tredje. Vatten träffar svaveltrioxid och strax har man svavelsyra och frätande regn.

Den till synes oskyldiga fotbollspatriotismen har börjat beblanda sig med fascismen. Klubbarnas firmor upphör att slåss med varandra och slår sig ihop med Odins söner, SMR och andra för att misshandla marockanska gatubarn.

För sådär 80 år sedan började det med gatuvåldet mot judar, och när detta fick fortsätta ohejdat och utnyttjades av fascistiska politiker slutade det med att 55 miljoner fick sätta livet till. Och nej, jag är inte fullt så korkad att jag anklagar huliganer för att starta tredje världskriget. Men jag anser att de 90 procent (?) som bara har fotboll som ett oskyldigt hobbyintresse måste ta på sig ett ansvar, att se upp med fotbollspatriotismens baksidor och inte sprida den till sina ungar. För nästa gång vattnet träffar svaveltrioxiden kan det vara en annan grupp man är ute efter: bögar, feminister, fredsdemonstranter, personer med utländskt utseende i allmänhet. Dig och mig.

Och vad kan de, och vi, göra, förutom att utsätta oss för obehaget att ingripa fysiskt mot en person med batong i högsta hugg? (Vi är många som inte ens skulle vågat ställa oss i vägen för en fascistdemonstration.) Tja, man kan alltid hala fram mobilen och fotografera vad man ser och skicka till polisen. Och hoppas att de inte stämplar ”brott kan ej styrkas” på handlingarna direkt.

I dystra ögonblick får jag för mig att män helt enkelt är offer för sitt eget testosteron och slåss för nöjes skull och för ett biologiskt behov att tillhöra en flock. 

Men sedan tänker jag på älskade söner, kära manliga vänner och goda fäder och tar tillbaka misstanken. Och minns de pappafeminister, make-, son- och brorfeminister som var våra bästa tipsare om övergrepp och diskriminering mot kvinnor när jag var radiojournalist. 

Så det så.