Krönika: Hur länge ska vi förfäras?

Det handlar om vårdplatser som stängs, och patienter som hamnar i kläm.

Reportern intervjuar chefer, läkare, sjuksköterskor och patienterna själva. De berättar hur färre antal vårdplatser betyder att patienter fastnar i vårdkedjan. Den som är färdigbehandlad på akuten blir kvar där i timmar för att det inte finns någon ledig plats på avdelningen. 

De berättar att stängda vårdplatser innebär att patienter får vård på avdelningar med fel kompetens. Patienter med cancersjukdomar tvingas få behandling på en avdelning specialiserad på strokesjukdomar. Patienter med benbrott ska vårdas av sjuksköterskor som är bäst på gynekologiska sjukdomar. Patienter vars diabetes trilskas läggs in som satellitpatient på ortopeden.

De berättar att färre vårdplatser leder till att personalen går sönder. För när bemanningen anpassas till det i teorin fastslagna (neddragna) antalet platser, och personalstyrkan dimensionerats därefter, kommer det överbeläggningsbeslut och fler patienter, men ingen extra personal.

Nästan alla är överens.

Orsaken till att det för ett år sedan stängdes vårdplatser berodde på bristen på sjuksköterskor. Och sjuksköterskebristen beskrevs som skapad av framför allt dåliga villkor och låga löner. Löner som chefer och ansvariga politiker sa var omöjliga att höja. Samtidigt som de betalar priset för stängda vårdplatser, överbeläggningar, minskad produktion, längre köer och extra ersättningar till bemanningsföretag och till de som tvingas jobba dubbla pass.

Nu är det snart sommar igen.

Tiden då vi från vårdgolvet brukar larma allra mest. Där vi säger att nu är det på riktigt ohållbart. Nu är hälften av våra kollegor på semester, men patienterna är här och vi räcker inte till.

Kanske har något hunnit ändras sen reportagen tänker jag. Men vet att det inte är sant.  Jag läser i tidningen om läget den här veckan. Det är 1 140  vårdplatser i Sverige som är stängda nu, de allra flesta för att det saknas sjuksköterskor.

Jag undrar hur länge det här reportageskrivandet och de här vittnesmålen och de här samtalen ska få fortsätta. Hur länge vi ska prata om kvinnors låga löner och dåliga villkor. Hur länge vi ska förfäras över patienter som hamnar i kläm och sjuksköterskor som håller skeppet flytande genom att låta bli att ta semester. Hur länge vi ska säga att vi inte har råd med det rimliga (att höja lönerna) och fortsätta betala priset för det orimliga (sjuksköterskebristen).

Jag tänker att vi knappast behöver en text till. Vi vet allt vi behöver veta.

Nu behöver vi göra.