Och det hände sig vid den tiden, att hela världen skulle skattskrivas… Eller hur var det nu? Varje år när julen närmar sig påminns vi på sätt och vis om julens budskap. Om att advent betyder ankomst, och är en väntan på Kristi födelse. Men vänta ett tag. Hur många ser det egentligen så? Jag menar, jag kan ju inte vara helt ensam om att se julen som ett välbehövligt avbrott i vintertristessen. En tid att pynta, för att lysa upp i vintermörkret. En tid för avkoppling med nära och kära. Som inte har med julevangeliet att göra.

Jo, jag vet att relativt många är liksom vardagskristna, och besöker adventsgudstjänster av tradition. Själv gör jag dock inte det. Men jag respekterar självklart det valet.

Jag tror inte att det är en slump att julen äger rum när den gör. Jag tror att det ursprungligen har att göra med att året vänder, att vi går mot ljusare tider. Alltså egentligen inte ett dugg med Kristi födelse. För vem vet när den ägde rum? Egentligen? Sticker ut hakan lite och frågar till och med om den ägde rum. Det vet vi inget om, om vi ser till de historiska källorna.

När jag nu ändå håller på att sticka ut hakan (åtminstone lite) ska jag passa på att erkänna en sak. Jag kan bli provocerad om det blir för kristet. I alla fall om det blir det alltför nära inpå. Ska ta några exempel. Mina barn har kompisar som exempelvis går på scouter, och har flera gånger blivit tillfrågade om de vill hänga med någon gång. Scouting, ja det låter ju helt ok med knopar, lägereldar och friluftsliv i största allmänhet (allt kan vara fördomar – jag har aldrig varit scout), Men sen när jag kollar kommer haken. ”Det är i kyrkan vi träffas. Och det ingår andakt.” Eh, här drar jag öronen åt mig. Andakt?! Mina barn ska inte vara med i någon andakt innan de vet vad det innebär.

Jag vet att jag är jättejobbig, som ifrågasätter. Barnen tycker definitivt det då och då. Men jag kan ta det. Jag tar det alltför mycket på allvar för att låta bli.

Ett annat exempel är modet där korset ingår som accessoar. Det provocerar mig oerhört. Äldsta dottern kom häromåret och visade örhängen och halsband som hon tyckte var fina. Med kors. Jag sade nej. Det betyder ju att den som bär det visar sin kristna tro. Annars är det hyckleri. Jag sade att jag är jättejobbig, eller hur?

Samma äldsta dotter börjar närma sig åldern då fortfarande relativt många väljer att konfirmera sig. Min fråga är hur många av dessa det är som bekräftar sin kristna tro. Det är ju det konfirmationen betyder. För mig är det inte en fin tradition som en liksom bara gör. Själv gjorde jag det inte när jag var fjorton, femton. Jag var lika jobbig i de här frågorna då.

Jag blir stressad av bara tanken på konfirmation, och förvandlas till en nästan besatt informationssökare som dammsuger internet. Att det betyder bekräftelse vet jag, som sagt, men exakt vad innebär det? Och vilka alternativ finns? Självklart ska dottern (och sedermera även min yngsta) få välja själv hur hon gör. Men då måste hon ha alla kort på bordet. För mig är konfirmation inte något en bara gör. Det betyder något, som den som gör det bör kunna stå för.

Låt oss hoppa tillbaka och titta lite på våra jultraditioner förresten. Hur kristna är de? Tja, inte så särskilt mycket. Julgranen blev populär hos det tyska borgerskapet på artonhundratalet, precis som väldigt mycket annat. Och vad den har med just Kristi födelse att göra är höljt i dimmor, i alla fall för mig. Granar finns mig veterligen inte i Mellanöstern.

Tomten är inte heller så särskilt kristen, även om delar av traditionen har sitt ursprung i Sankt Nikolauslegenden. Andra delar har ju å andra sidan ursprung i den tjurige nordiske tomten, som inte heller är särdeles kristen.

Alldeles oavsett varför vi firar jul, om vi går i kyrkan regelbundet, eller bara till de stora högtiderna, eller är i det närmaste helt sekulariserade, önskar jag er alla en riktigt god jul.