Är njutning allvar? I landet där underhållningen länge bestod av pilsnerfilm, ballongdansen och revyer är det frestande att säga nej. Eller i alla fall, njutning har inte tagits på allvar. Och vidare: underhållning har setts som synonymt med njutning. Med vissa undantag, att säga att RFSU tagit njutning på allvar är ett understatement. Att vår kultur sexualiseras (inte minst på kommersiell grund) är inte nödvändigtvis detsamma som att vi njuter mer, tvärtom.
Vår politik har blivit alltmer besatt av hot, fiendebilder. Det är som att vi befinner oss i en ständigt pågående valrörelse präglad av ”negative campaigning”, baserad på personangrepp och skräckvisioner. Till och med de frågor som förut varit befriade från typisk skräckkampanjande utan tvärtom präglade av upplysning och förslag på reformer, som hbtq-frågor, har sedan muslimhatande English Defence League eller i Sverige, ”Järva Pride” som utspel om hur friheten hotas i förorten osv. Men även vänstern, feminismen och antirasismen är rätt besatt av hot snarare än mål för att mobilisera. Jag är i grunden positiv till separatistisk organisering som en taktik bland många, men inte som mål. Men de senaste åren har det funnits en tendens att framhålla separatism som lösning utan att precisera vad som ska uppnås. Varningarna för ”trygga rum” börjar likna Råttan i pizzan-berättelser, något uttalande från en lärare på något lärosäte och referenser till hur det är i USA blir projektionsyta för en uppslitande debatt om förment identitetspolitik. Men något säger ändå diskussionen om trygga rum: ingen diskuterar om rummet är ett mål eller medel.
Jag tror en politik som vågar tala om njutning kan lamslå dagens besatthet vid hot. Jag vill inte låta som Hans Rosling, men att Sverige blir rikare är obestridligt (även om vissa blir fattigare). Men hur kan vi njuta mer? Det är väl allt från arbetstidsförkortning, arbete mot stress, forskning och resurser mot psykisk ohälsa, allmänningar som förenklar livet och lyfter oss ur avdrags- och redovisningsträsket, där varje motvilligt frilansande människa, oavsett om hen är byggjobbare eller ill-ustratör, lägger en inte oansenlig del på att marknadsföra sig i en ekorrhjulstillvaro. Vi behöver ge upp att ständigt ta spjärn mot rädsla i tro om att det är en genväg till makt, för det är en senväg till förändring. Till och med när bibliotek blir en politisk fråga handlar det inte om läslust, utan om stök och hot. Vi ger walkover till de som bäst kan tala till rädslor. Missförstå mig rätt, klart att det går att tala om behovet av lugn och ro på bibliotek, men varför lyfts lusten till läsning sällan eller aldrig som anledning till ro?
Den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton skrev 2003 en väldigt tänkvärd skrift, After Theory. Jag har gång på gång återkommit till ett parti i förordet, som ytligt handlar om sexualitet och populärkultur men går överföra på njutning i bredare bemärkelse:
”Att sexualiteten och populärkulturen blivit legitima som forskningsområden har gjort upp med en mäktig myt. Det har hjälpt att smula sönder den puritanska dogmen att allvar är en sak och njutning är en annan. Puritanen förväxlar njutning med flärd för att hen förväxlar allvar med högtidlighet. Njutning faller då utanför kunskapens värld, och är därför farligt anarkisk. Med det här synsättet blir att studera njutning som att analysera champagne kemiskt snarare än att dricka den. Puritanen ser inte att njutning och allvarlighet är besläktade på det här sättet: att ta reda på hur livet kan bli mer njutbart för fler människor är en allvarlig sak. Traditionellt kallas det en moralisk diskurs. Men det går lika bra att tala om det som en politisk diskurs.” (Min översättning.)
För att komma bort ifrån en politik som inte bygger på rädsla behöver vi fylla den med något annat. Att se njutning som något politiskt är ett sätt att gå från vad vi är rädda för till vad vi vill ha.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
